Vi följde den ljusa grusvägen som leder från den stora obelisken i utkanten av Opicina, på slovenska Opčine, ända bort till Contovello, på slovenska Kontovel. Långt under oss anade vi Trieste och havet. Doften från pinjeträden fyllde luften och solen hade trängt undan molnen som nyss hängt där. Fåglarna kvittrade friskt och ivrigt i trädens grenverk, allt var nyfött efter regnet. Vi spanade med praktiska blickar efter vildsparrisens knoppar. Vi gick rätt raskt, som om vi skulle någonstans.
Mellan träden såg vi långt nere Faro della Vittoria och sedan ett stycke längre bort Barcola. Vi hade kanske ändå ett hemligt mål, nej, inte Contovello – för lite tid – men kröken, från vilken man kan se det vita Castello di Miramare. Men vi nådde inte heller dit. Plötsligt vände vi, trängda av bristen på tid, men glada ändå. Vägen ligger kvar och vi kommer tillbaka, tillsammans eller var och en för sig.