Jag kan inte vissla, men plötsligt gick jag där i mörket under träden i parken och visslade en ganska vacker liten melodi jag hittat på själv – enformig, begränsad, javisst, det medger jag, elva toner upp och ner. Londi gick bredvid och lät sig inte störas och luften var ganska vänlig och mild. I ett hörn såg jag honom som blivit galen av kriget – så säger i alla fall Stanko – stå och röka och titta mot en vägg. Och så såg jag Zvonimir snedda över gräset för att glida in på Simpa, husets bar. Ingen hälsade på någon och jag visslade vidare på min nyfunna melodistump.
En kort stund senare såg parken ut så här uppifrån mitt fönster.
