Ja, Il giovane favoloso (jag är glad över att filmen fått detta namn), filmen om Giacomo Leopardi är just så vacker, fruktansvärd och smärtsam som jag hade väntat mig. På ett skrämmande sätt kände jag igen nästan allt. Egentligen vill jag inte berätta något. Filmens bilder är underbart vackra och vi lyssnar till Leopardis dikter. Vi ser hur dikterna föds ur hans livs smärta och ur en enorm allt övervinnande koncentration. Vi ser hur mycket han saknar och hur detta sliter sönder honom medan han brinner med en allt högre låga. Vi ser städerna Recanati, Florens, Rom och Neapel, vi ser lummiga landskap och karga. Och vi förtvivlar och gläds på djupet och vi anar att dikter som La ginestra (Ginsten) skrevs med en penna som gned mot benmärgen.
Jag kommer att behöva många dagar för att lägga den här filmupplevelsen bland andra.
Jag begär inte att ni ska tycka att ni ser filmen med mig här:
Åh den filmen måste jag få se!
Vilken fin biograf, förresten! Första gången jag ser foton av det här slaget – från en biosalong under filmens gång. Underbara bilder som tillsammans med din kommentar verkligen får en att ana att det är den film man helst skulle vilja se just nu.
Tack Einar, jag är glad att du förstår vad jag säger, även om min text här inte är helt balanserad. Jag är säker på att det här är en film för dig. Jag vill också säga att Elio Germano, som spelar Leopardi, är svindlande bra i sin roll.
Och ja, Kino Europa är en fantastisk biograf. Atmosfären där förstärker allt som har kvalitet och ibland kompenserar den för någon films medelmåttighet. Fast det mesta jag har sett där (och det är en hel del) har varit bra eller bättre än bra.