Orden lever ett eget liv hos mig, i mig, med mig. Jag har egentligen alltid något ord som rullar med ögonen mot mig på ett sätt som gör att jag måste undra och gräva. Dagens – eller den gångna nattens – ord är ”håll”. ”Åt vilket håll gick de?” Ja, det betyder ”riktning”, men det är något annat och mer. ”Från vilket håll kom jag hit?” Har ordet med verbet ”hålla” att göra? Jag undrar. Tittar jag in i andra språk som jag talar eller har något hum om, så hittar jag inget som håller den här platsen. Det blir riktningar. Men ”håll” verkar gömma på något mer. Vi har ju också sådana kombinationer som ”synhåll” och ”hörhåll”. Eller tänk på detta med att ha något ”inom räckhåll”. Och så är någon plötsligt på ett lite svårdefinierbart sätt ”på annat håll”. Och när man har fått saker ”på lite håll”, då ser det kanske ganska annorlunda ut, eller vad säger ni? Något ”åt det hållet” är det väl?
Jag kände igen dig på långt håll.