Nu har jag bott här på Hvarska 10 så länge att jag börjar kunna hitta saker i mina bokhyllor, böcker jag glömt att jag hade. Det tar ju några år innan det kan bli så. Det är först då man börjar sitta på en skatt. Den alltför krassa överblicken omöjliggör magin. Vad har jag då hittat? Ett på utsidan rätt charmlöst nummer av en litteraturtidskrift med det inte alltför berusande namnet Text&Kontext. Häftet eller snarare boken handlar om schweizisk litteratur efter 1945. När jag slår upp första sidan ser jag att den tillhört Goethe-Institut här i Zagreb, men att den vid någon tidpunkt makulerats. Hur har den kommit till mig? Via Imelda? Kanske.
Inne i boken har jag hittat en kort dikt av Hans Wertmüller. Nej, jag visste inget om Hans Werthmüller tidigare. Här är dikten.
Neolithikum
Wassergeschliffener Kiesel
ist atemlos langsam herangereift.
Zukunft heißt kleinerwerden.
Dasein ist runde Geduld.
Geduld ist wassergeschliffene Hoffnung.