På nytt lyser lyktorna vid Vukovarska

På nytt lyser de tusentals lyktorna vid Vukovarska. Det är Vukovar-dagen igen, minnesdagen av slaget och massakern vid Vukovar.

bild

Förra året skrev jag så här denna dag:

Jag anar att människor här tänker mycket olika saker, när de ser lyktraderna och det stora plakaten med texten I reći ću vam samo još jednu stvar – zapamtite Vukovar (Och jag ska bara säga er ännu en sak – kom ihåg Vukovar.), ord som tydligen är hämtade ur en sång. En del tänker säkert på sina döda, andra på andras döda, några tänker på Kroatien och åter andra känner sig illa till mods för att de ser nationalism i manifestationen. Jag föredrar att tänka på dem som vill hedra minnet av sina döda.

Ett svar på ”På nytt lyser lyktorna vid Vukovarska”

  1. Jag ser inget fel i att folk förknippar uppmärksammandet av denna för kroaterna sorgens dag med en nationalkonservativ manifestation, då det är en tämligen verklighetsförankrad tolkning av det hela. Tidigare har jag varit återhållsam i mitt försvarande av Kroatien när det kommit till diskussioner rörande kriget, men idag kan jag stolt proklamera att Kroatien ingen skuld bär för eländet som ägde rum under dessa 4-5 år på 1990-talet. Jag ålägger Serbien hela skuldbördan för kriget och det därav följande lidandet för folket, även inkluderande serber som var kritiska till Milosevic-regeringen, och det gläder mig att de som har samma syn på krigets orsaker blir fler. I svenska artiklar står nuförtiden nästan enbart att läsa om storserbisk aggression i artiklar rörande kriget, och alltfler inser att det ingalunda var ett inbördeskrig, utan ett från Serbiens sida fört erövringskrig. Hade inte Oluja ägt rum hade vi kanske sett en ny massaker i paritet med den i Srebrenica i juli 1995, och det är jag otroligt tacksam över att vi slapp. Jag känner även sympatier med de serber i det gamla Krajina-området som mot krigsslutet blev totalt övergivna, och bokstavligen överkörda, av de lokala serbiska styrkorna, som flydde hals över huvud när den kroatiska armén stod på tröskeln. Jag är bekant med en serbisk bonde utanför Knin, vars gamla svaga och sjuka moder omkom när en hel stridsvagnskolonn kom farande utanför deras hus i samband med att kroatiska armén hade återerövrat området. Serberna har åsamkat inte enbart kroater, bosnjaker och albaner, utan även serber, obeskrivligt lidande genom sina storimperialistiska vansinnesidéer, som man dessvärre försökte omsätta i verkligheten, med en ny ”förintelse” som följd.

    Jag finner det beklagligt när invånare i andra länder frågar oss varför vi krigade, och våra egna svarar med en instämmande underton ”ja, varför gjorde vi det?”. Jag personligen gör det tydligt för folk att vi kroater, slovener och bosnjaker minst av allt ville ha krig efter 50 år av repressiv kommunistdiktatur, men att serbernas vilja var av annat slag: de skulle till varje pris återupprätta det storserbiska imperiet! DET var anledningen till att kriget ägde rum, och jag anser att kriget framgångsrikt hade kunnat avvärjas om de militärt starka västmakterna i tidigt skede fått upp ögonen för serbernas mobiliseringar. Dessvärre dröjde det till 1995 innan Nato, till FN:s förtret, gick in med flygtrupper och hjälpte de kroatiska och bosniska arméerna att krossa serberna, med framgång. Att världssamfundet vid Natos bombningar av Serbien år 1998-99 förhöll sig kritiska är för mig ett mysterium, då man var fullt medveten om att serbiska styrkor som vedergällning mot albanska gerillatruppers aktioner brutalt mördade flera tusentals slumpmässigt utvalda albanska civila i Kosovo. Däremot fördömde man UCK-gerillan när dessa anföll militära serbiska mål och genom beskjutningar av dessa bragte ett antal serbiska soldater om livet.

    Jag vill avslutningsvis påpeka att jag ingalunda försvarar nationalistiska kroatiska milisförbands handlingar under kriget, och öppet kritiserar den bosnienkroatiska gerillan, som opererade i Hercegovina 1992-94. Mina sympatier är hos den reguljära kroatiska armén, som begick relativt få misstag. Jag anser att istället för att kritisera operation Storm, även om man så klart kan diskutera huruvida det hade kunnat lösas på ett annat sätt, borde man skatta sig lycklig över att kanske 10 000 människor fick behålla sina liv tack vare Oluja, då det i efterhand har framkommit att den serbiska armén planerade en ny s k ”vedergällningsaktion” i Bihac-området, och att åtgärderna skulle vara än mer kraftfulla än vid den förra (Srebrenica).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *