Freya Klier – Socialistisk sagostund

Så har ännu en årsdag förgått sedan Berlinmuren upphörde att hindra människors rörelsefrihet från öst till väst. 1989 har därför fått bli till symbolåret för de kommunistiska regimernas fall i Östeuropa.

En av dem som oförtröttligt kämpat mot DDR-diktaturens förtryck är Freya Klier, bland annat var hon en av de ledande gestalterna i fredsrörelsen i DDR. Hon har genom åren hållit en rad tal i olika städer Tyskland, hon har skrivit essäer och böcker om övervåldet. Jag har tidigare publicerat några av hennes essäer/talmanuskript här i svensk översättning. Läs gärna, de har inte förlorat varken sälta eller aktualitet. Och här följer nu en text av Klier från 2008 i min översättning till svenskan.

klier_72

°°

”DDR är tillbaka – underbarare än någonsin”

(Socialistisk sagostund)

Det var en gång en nätt gammal dam. Hon verkade på sitt sätt kvick och rolig, hon skrattade mycket och hon såg inte så illa ut, om man tänker på att hon hade påbörjat sitt nionde årtionde…

Den som såg den snärtiga tanten i tidningen, skulle kanske kunna tänka sig att vandra med henne eller att spela en runda skat.

Men fotot bedrar. Därför börjar vi om från början igen: Det var en gång en nätt gammal dam, som förr hade stor makt och som i sitt rike betraktades som den Onda Drottningen. Inte ond i Shakespearesk mening utan ond i det småsinta lilla formatet: skvallra, ange, baktala, påtvinga… Många undersåtar var rädda för henne, inte ens i de egna leden var hon omtyckt. På grund av hennes hårfärg som gjorde att man rös lite, kallade man henne i hemlighet för den Lila Draken.

Hon badade – och denna böjelse delade hon med sin make och hela hovet – helst i ett hav av röda fanor. När det gällde mat och dryck hade härskarna emellertid större anspråk – utsökta läckerheter skaffades fram från fiendeland.

Nå, låt oss kalla henne Margot Honecker. Hennes specialitet: att klistra igen undersåtarnas huvuden med propaganda redan i tidiga år, så att de inte utvecklade något eget tänkande.

Hur stora skador ställde härskarinnan och hennes uppfostrarfölje till med i barnhjärnor och -ryggrader? Särsklit giftig blev hon, när familjer försökte fly ur riket – om hennes hantlangare fick korn på barnen till dessa flyktingar, tvångsadopterades de.

De mäktiga – tremolo och final! – störtades till sist av sina undersåtar, de steg ner från Europas scener, utan pompa och utan Internationalen. Men deras rike upplöstes inte till stoft, vilket det varit nära att göra under den Lila Drakens dynasti. Det blommade upp på ett förunderligt vis: Floderna, som dittills varit fyllda med en giftig soppa, blev klarare och fiskarna dog inte mer. Brunkolsstanken försvann, luften blev ren. Husfasaderna, som länge förgäves törstat efter färg, bar nu sin stuck som en festklädnad.

Vid rikets sammanbrott flydde den Lila Draken till det avlägsna Chile. Där lever hon ännu: Inte som föraktad brottsling, utan gemytligt bland socialistiska kamrater… som en gammal dam som gärna skrattar. Hennes gemål – som hette Erich Honecker och en gång var ännu mäktigare och ännu mer avskydd än den Lila Draken själv – hade följt med till Chile, men honom tog levercancern. De befriade undersåtarnas smärta över detta gick inte till några överdrifter, inte minst eftersom de nu levde i snitt fyra år längre på grund av den bättre luften, bättre sjukvård och en friare blick ut i världen, som man nu äntligen fick beträda.

°°

Slutet gott – allting gott?

Inte alls. Ty efter diktaturens svanesång förgår inte ett år, utan att denna framträder i ett mildare ljus än året dessförinnan. Och tittar man närmare på fotot med den gamla damen i Chile, upptäcker man en stilla triumf:

För det var ju bara hon och hennes make som sökte sig bort. Armén och hovet däremot – de trogna vasallerna, hantlangarna, hemliga polisen, budbärarna, domarna och bödlarna, skönmålarna och de som klistrade igen barnhjärnorna – de är ju allesammans kvar!

Så småningom förstår också den godtrognaste vad det återförenade Tyskland fått sig för en klump av elände och ondska slängd i knät. De rättrogna lärarna och förskollärarna, de bara skenbart omvända pionjärledarna och FDJ-funktionärerna, de pedagogiska lismarna på ministerienivå – just de som med press och drill, propaganda och reklam, appeller och utpressning hjälpte till att kväva mänsklig värdighet – de har ju inte utvandrat!

Det tumlar naturligtvis om i skolorna i öst. Till en början höll de sig i bakgrunden. En del låtsades vara stora demokrater, för att inte förlora sina platser.

De höll sig också tillbaka av egenintresse: För eleverna från tiden direkt efter ”Wende” kunde de inte duka upp sagan om det vackra DDR… de hade ju upplevt saken i verkligheten.

Kamraterna lärare och förskollärare, som snart gick med i PDS, höll sig alltså först i skymundan – tiden arbetade för dem. Och lika obemärkt byggde de sitt nätverk tvärs igenom de nya förbundsländerna: Pedagogiska agitatorer gick under jorden och dök kort därpå upp i ett lärarkollegium, där ingen kände dem. Där gav de stöd åt andra socialistiska kamrater. Det gamla gardet – nu med en högre lön än någonsin under DDR-eran – fortsatte i så gott som varje vrå på ett smidigt sätt det arbete de tidigare till leda övat sig i: att bedra barn, att förvränga sanningen och att framställa en orättsstat som en mänsklighetens hemvist. Nej, de utgjorde inte majoriteten av pedagogerna i öst! Men de hade ett klart strategiskt mål och med hjälp av sitt maffiaartade nätverk var de snart den starkaste kraften i skolorna i öst.

Mycket snart försvann Honecker-bilderna från klassrummen och personalrummen. Men hans anda fortsatte att pyra. Och värre blev det:

”Våra lärare”, berättar i slutet av 90-talet en elev från Mecklenburg, ”berättar för oss hur det var här förr, med LPG och sådant och också om Lenin.” Hoppla – har den onda fen Sarah Wagenknecht stått fadder här?

Från år till år blir färgerna som DDR målas i allt brokigare och det land, som miljoner människor flydde från ofta i djupaste förtvivlan, blir lite varmare och mänskligare. Man svärmar för gemenskapskänslan, för skrotsamlandet, för omsorgen om handikappade, för det kärleksfulla umgänget med gamla människor… Att vi i själva verket upplevde motsatsen till dessa saker, vem bryr sig om det? ”Det var en gång ett land”, börjar ”Wende”-socialisternas älsklingsroman, ”där alla hade arbete. Landet hette DDR…”

Puh! Jaha, nu ska ni få höra barn, så börjar väl sagan då? Fyllda av obehag rullar vi med ögonen. Fast skulle det inte vara så att hela tiden nya människor växte upp, som av längtan efter en bättre värld, var villiga att tro på det här lyckolandet, kunde vi ta det lugnt. Men nu måste vi om och om igen kliva uppför alla trappstegen till den socialistiska sagorepublikens palats, för att plocka fram klara siffror och fakta ur dammiga arkiv. Där hittar vi detta på temat ”Arbete i DDR”:

-Alla undersåtar placerades. Man kunde framföra önskningar, men ingen hade någon rätt till studentexamen eller en studieplats… hur framgångsrika de än var i skolan. Vem som skulle studera bestämdes uteslutande av de socialistiska funktionärerna.

Vi finner: Bristen på möjligheter till en högre utbildning var en av många orsaker till att människor flydde västerut. På den Sovjetiska Ockupationszonens tid var det 440 000 – det motsvarar befolkningen i en storstad. Mellan 1949 – det år då DDR blev en stat – och 1961, året då muren byggdes, flydde 2 600000 människor.

Vem lämnar frivilligt sitt hemland? DDR-medborgarna drevs på flykten – med terror, expropriationer av gårdar och mark på landsbygden, återkommande arresteringar av politiska skäl, trakasserier från polisers och andra makthavares sida, utestängning från skolor och universitet, utbildningsförbud för dem som hörde till fel samhällsklass…

Den här massflykten gör att det sagolika påståendet om landet, där alla hade arbete, kommer i ett annat ljus. Av de 3 miljoner som drevs på flykten var ungefär två tredjedelar i arbetsför ålder. Det betyder: Redan det år då muren byggdes lider det brutala riket av en sådan arbetskraftsbrist, att vi som gick ut skolan på 60-talet hade kunnat få två arbetsplatser var.

Nu låter den sagolika frasen helt annorlunda. En liten randanmärkning: Vänsterpartisternas lögn om Arbete för Alla befinner sig på samma nivå som högerextremisternas påstående att alla tyskar hade arbete under Hitler… de som helt enkelt utelämnar att miljoner människor drevs i exil, spärrades in i koncentrationsläger och ofta blev mördade där.

Vi stannar i vårt sago-DDR och kretsar vidare kring den här berömda frasen. Viljan till flykt fanns kvar också efter att muren byggdes, arbetskraftbristen kvarstod och den pressade DDR mot slutpunkten. Ett sätt att hantera saken bestod i att alla studenter varje år tvingades att arbeta två-tre veckor på fälten, frivillig skördeinsats kallades det. Ett annat sätt att försöka komma till rätta med saken var de så kallade ”subotniks”, obetalt arbete på veckosluten, där stora och små kollektivt fick ägna sig åt att sopa trottoarer, måla klassrum och andra liknande sysslor. (Pampar sopade bara när TV eller Neues Deutschland var i närheten.)

Medan man vid dessa subotniks och skördeinsatser på sin höjd fick träningsvärk eller baksmälla från den efterföljande fyllan, producerade de alltid lika välfyllda fängelserna i DDR knäckta människor; för här slet fångar i flerskiftssystem för de socialistiska pamparnas välstånd, i genomsnitt för mindre än 50 mark i månaden. Det sagolika påståendet rutschar här ner i ett kafkaaktigt mörker.

Särskilt illa behandlades de som satt inne för ”anpassningssvårigheter”… På 90-talet skröt PDS-pamparna med att det aldrig hade funnits tiggare i DDR. Det var nu ingen sagofras, utan sanningen:

Samhällsnyttig verksamhet är en ärofull plikt för varje arbetsför medborgare” stod det hotfullt i artikel 24 i DDR-författningen. Brottsrubriceringen för dem som inte förstod detta och kanske hellre ville sitta med en ölburk i handen utanför ett varuhus fanns formulerad i §249 i brottsbalken: Enligt denna blev den som ”inkräktade på medborgarnas samhälleliga sammanlevnad eller på den offentliga ordningen och säkerheten, genom att på grund av arbetsskygghet undandra sig ett reglerat arbete” straffad med upp till två års fängelsestraff. Vid upprepning steg straffet till upp till fem år.

Fängelserna i DDR var alltid fyllda med fångar till sista madrassen, som under parollen ”fostran genom arbete” måste utföra slavarbete i DDR-paradiset. Sådant dyker upp i riklig mängd i arkiven och ännu mer i minnet på de före detta DDR-fångarna. Under sagostunderna hos partiet Die Linke förekommer sådant inte.

°°

Det finns ett trick för att på ett systematiskt sätt förädla DDR: Men namnger en förtroendeingivande institution – men man förtiger vad som verkligen tilldragit sig där. På det viset blev 1973 DDR:s tioåriga grundskola (10-klassige Polytechnische Oberschule) till en förebild för Finland som en skola för alla. Mot själva skoltypen hade inget funnits att invända, om inte orättsstaten hade kokat sin soppa där i årtionden. När de finska gästerna kom på besök, märkte de inget av de politiska ledbanden eller den statligt styrda fostran till lögn. Den tröttsamma flagghälsnings-, militär-, pionjär- eller FDJ-drillen blev gästerna besparade och naturligtvis förtegs den höga självmordsfrekvensen just i en ålder, då många har svårt att hantera hyckleri och falskhet. För gästerna från den höga norden visade man utvalda glada, optimistiskt framåtblickande skolklasser; det var en socialistisk idealvärld de blev pådyvlade. En del av finnarna gick också verkligen på det, andra försökte pinsamt berörda att titta bort. För två år sedan berättade en finsk pedagog om de skamkänslor som kom över henne när hon tänkte på den tidens DDR-besök. Efter det undviker vänsterpartiet att låta finnarna vittna om DDR:s skolsystem.

Vårdcentralen är en sådan här positiv institution liksom dagis. Naturligtvis är ett dagis i princip något bra. Men inte om – som normen och rättesnöret var i DDR – mödrarna mer eller mindre tvingades till att kasta in sina barn där tidigt om morgnarna för att själva ställa sig till arbetsplatsernas förfogande. Och än mindre kan man se dagis som något positivt, om det blir till en plikt att vifta med flaggor och rita pansarvagnar. Faktum är att ingen klagade över de kyrkliga daghemmen, som också fanns i DDR – om också i försvinnande liten omfattning.

På min dotters statliga daghem i Dresden måste en gång hela gruppen gå runt i ring kring en flicka som hade kissat på sig, fastän hon i den åldern borde ha lärt sig ”renlighet”: ”Fy på dig, fy på dig” sjöng förskoleknattarna och sprang runt den misslyckade, ”alla barnen skrattar nu åt dig!”

När jag morgonen därpå lämnade min dotter på dagis, pratade jag med en av förskollärarna om händelsen. Jag försökte väcka hennes inlevelseförmåga för det som flickan i ringens mitt kunde ha upplevt och jag sa att hon förmodligen hade tagit själslig skada av det som skett.

Förskolläraren stelnade genast till: Redan ordet själslig irriterade, ett ord som sedan länge eliminerats ur språkbruket i det ateistiska DDR. Och skulle hon nu anklagas för något som ingick i hennes arbetsuppgifter? Förresten – vad ville den här kvinnan, som inte ens var mor till barnet i cirkelns mitt? Förskolläraransiktet slöt sig: Om det inte passade mig, kunde jag ju tala med hennes överordnade… eller så kunde jag se mig om efter ett annat dagis!

Hon var stressad, i bakgrunden rasade de övertrötta småttingarna omkring och det blev slagsmål och skrik och skrän… På något vis tyckte jag synd om henne. Innan jag gick sa jag i vänlig ton till henne, att jag inte tänkte klaga hos någon, men att hon någon gång under kvällen, när hon hade en lugn stund, skulle tänka på flickan i ringens mitt och på sin egen barndom. Förskolläraren pustade ut och nickade – hon var glad över att äntligen vara av med gnällspiken.

Den lilla händelsen utspelade sig i mitten av 70-talet. Under ett ögonblick hade förskollärarens ansikte visat en skymt av ett tvivel på om hon kanske gått för långt med den där ringhistorien. Men sedan kom det tjurskalligt, att hon minsann uppfyllde läroplanens mål – och samma mål hade man förresten på alla dagis.

Gäller tesen ”Daghem är bra!” också i diktaturer?

Förskollärarna själva hade ju hittills i sina liv varit utsatta för en oavbruten exercis. De hade ingen rätt att hos funktionärerna kring den Lila Draken klaga över pansarvagnar som leksaker eller över den kollektiva renligheten eller över ”Håll skeden rakt”-normen. Den här förskolläraren hade blivit lika nertryckt som vi alla i DDR. Full av rädsla för att inte uppfylla normen sparkade hon neråt. Frasen ”I DDR hade alla en dagisplats” ska man inte svälja hur som helst.

°°

Hur länge ska vi släpa omkring på den här DDR-stämpeln, hur länge ska vi dra omkring på det här tillplattade och nertryckta, som ju också i DDR gick en så på nerverna? Och det här obestämda obehaget, när man rätt som det var måste komma med för att ”klargöra ett sakförhållande”? Än idag går många före detta DDR-medborgare inte hemifrån utan sin legitimation.

I Rostock bjöd en präst efter murens fall in sådana som råkat illa ut i DDR:s skolsystem. De skulle tala ut om det de blivit utsatta för med dem som gjort sig skyldiga till övergreppen mot dem. Detta var tänkt som ett första steg mot försoning. Men det var bara en enda kvinna med sina söner som hörde av sig. Långt senare, år 2003, skrev hon till mig om saken:

Det som chockade oss, var att majoriteten av dem som pinats inte vågade eller ville försöka att berätta om vad de blivit utsatta för i skolan. DDR-herraväldet var över, men skräcken sitter fortfarande kvar i sinnena och för till avtrubbad letargi…”

Också en elev från Radebeul utanför Dresen har nyligen hört av sig, en elev med det vackra namnet Fanny. Modigt reagerade hon med en insändare på ”Die Welt”-artikeln Margot Honeckers Enkel (Margot Honeckers barnbarn). Hon berättade om sin gymnasieklass, där en del av eleverna hade en helt felaktig bild av DDR. ”Detta beror dels på uppfostran och föräldrarnas åsikter, dels på att många av de ofta äldre lärarna i DDR inte frigjort sig från det gamla tänkesättet.” Eleven Fanny, som egentligen kommer från Hamburg, blir konkretare: ”I samhällskunskapen behandlade vi till exempel temat abort. Vår lärare berättade för oss att man i DDR fått göra abort utan några inskränkningar… Och en av mina klasskamrater sa efteråt till mig: ’Där ser du, vissa saker var bättre i DDR än i väst! Det fanns till exempel inga arbetslösa och alla fick en chans.”

De här fraserna känner vi till vid det här laget. Och ändå borde, kära Fanny, din entusiastiska lärare i ärlighetens namn ha tillagt att det i DDR fanns kvinnor som av staten tvingades till abort – de vietnamesiska kontraktsarbeterskorna nämligen! De hörde till den speciella utlänningsgrupp som tillfälligt fick uppehålla sig i det avskärmade DDR-paradiset. Detta är bakgrunden till den här specialbestämmelsen, som också gällde för en kontingent mocambiquaner: DDR försökte råda bot på arbetskraftsbristen med hjälp av ”Fremdarbeiter” (gästarbetare), som Oskar Lafontaine skulle kalla dem. Fidschis och Mocis, som de egentligen utan illvilja kallades av DDR-befolkningen – hade ingen rätt till egna bostäder och de hade inte tillträde till landets restauranger. Och deras kvinnor stod under aborttvång.

Om detta kunde man läsa i ”Avtalet om förfaringssätt vid graviditet hos förvärvsarbetande vietnamesiska kvinnor i DDR”, ett regeringsbeslut från 1980, som i maj 1987 ännu en gång bestyrktes:

”Graviditet och moderskap förändrar situationen för de förvärvsarbetande kvinnor som det är fråga om här på ett så grundläggande sätt, att de med den temporära anställningen förbundna kraven inte kan uppfyllas.”

På denna text följer ett hotfullt tillägg:

”Vietnamesiska kvinnor som inte utnyttjar möjligheterna till preventivmedel eller abort, skickas efter att en läkare intygat deras reseduglighet hem till sitt land i förtid.”

1996 – Egon Krenz, Hans Modrow och deras anhang frossade då nostalgiskt i FDJ-minnen apropå FDJ:s 50-årsdag – hade vi inga tvivel längre om att reformen av skolväsendet i de nya förbundsländerna hade misslyckats. Året därpå startade vi i Östberlin projektet ”Schul-Speisung” (skolmat). Vi – det var några lärare från öst och väst och en forskare från en forskargrupp vid Freie Universität i Berlin som ägnar sig åt analyser av SED-staten. En av orsakerna till misslyckandet såg vi i många lärares ofrivilliga kvardröjande i det östtyska utbildningsväsendets korsett. Den brådstörtade umstruktureringen efter ”Wende”, den radikala omvärderingen av allt som dittills varit hade ställt alltför höga krav på många lärare, också på dem som verkligen ville en förändring – följden blev rådvillhet, rädsla för att misslyckas och till sist en reträtt till gamla, välkända undervisningsmönster. Vi erbjöd dem seminarier, där det skulle vara möjligt för dem att tillsammans lära sig sådant som under DDR-tiden varit tabu, nämligen att ställa kritiska frågor kring den egna historien och lärarens roll i en diktatur. De som deltog i sådana seminarier upplevde det som värdefullt och uppmuntrande. Ett annat skäl till vårt skolinitiativ var Margot Honeckers gamla gardes redan märkbara återtagande av gamla positioner; bland dessa hade många redan med glans lyckats med förvandlingsnumret från lärare i DDR-ämnet medborgarkunskap till att bli religions- och etiklärare.

Men är detta verkligen något nytt?

1993 beskrev ”Frankfurter Rundschau” med utgångspunkt från utvecklingen vid ett gymnasium i Magdeburg det misslyckade tysk-tyska försöket till ett närmande. Artikelns titel var ”Från väst kommer bara skräp” .

1997 kungjorde ”Die Welt” ”DDR lever vidare i skolorna”.

1999 konstaterade parlamentsledamoten Katharina Reiche i ”Focus”: ”Östtyska skolor är i handen på PDS”.

Plugga hos politbyråofficeren” attackerade ”Der Speigel” 2001 och en engagerad arbetsgrupp av lärare och skolinspektörer krävde i en artikel i Berlintidningen ”Der Tagesspiegel” att demokratibristen vid östtyska skolor skulle hävas med hjälp av fler lärare från väst (vid den tidpunkten hade i och för sig nästan alla västlärare som kommit till Östtyskland vid ”Wende” tagit till flykten).

År efter år rapporterade medierna om återtåget vid de östtyska skolorna utan att detta fick några följder.

2007 ropade tidningskören uppgivet: ”Elever i Brandenburg vet nästan ingenting om DDR!

Nej, hur skulle de kunna det? Men gäller detta bara Barndenburg?

”Kvarsittarna” lyder 2008 en titel i ”Frankfurter Allgemeine Zeitung”. Att Heinrich Böll skulle ha byggt muren och att Willy Brandt skulle varit förbundkansler i DDR är kunskapsluckor som väl går snabbare att rätta till än ryktet att östtyska ungdomar – med orätt eller ej – står för högerextremism och DDR-beundran.

Vid internationella universitet ler man åt studenter från Östtyskland, när de uttalar fraser som ”I DDR hade alla arbete” eller ”Det var ett land där man brydde sig om varandra”…

Hur var det nu vår saga började?

Det var en gång en nätt gammal dam, som flydde från sitt ansvar till det avlägsna Chile. Där berättade hon ingenting om tvångsadoptioner, militärläger för skolungdom eller om hela det här auktoritära utbildningsprogrammet, som hon som utbildningsminister varit medansvarig för under nära trettio år. Hon klagade i stället på det demokratiska Tysklands utbildningssystem och sa att det bara betjänar ”kapitalistisk politik” och samtidigt knöt hon med en revolutionär pose sin lilla gammeldamshand.

Uppgivet såg tidigare undersåtar, som fått sina liv förstörda av det socialistiska hovet, på bilden. Och de började ana att det bara är i bröderna Grimms sagor, som det goda segrar.

Freya Klier

12 augusti 2008

8 kommentarer till “Freya Klier – Socialistisk sagostund”

  1. Mycket tänkvärt! Just den här ”försonande” argumentationen (”allt var inte dåligt”) har jag också sett här och var i samband med skriverierna kring jubileet sista tiden. De här vittnesbörden från Klier och andra om vad som rörde sig under den organisatoriska ytan behövs givetvis, eftersom tiden också tenderar att göra den underliggande mentalitet som var förhärskande allt mindre påtaglig.

  2. Den kritiska blicken på DDR-diktaturen blir allt vekare allteftersom tiden går, så det behövs sådana har genomgångar för att vi inte ska tro att det ”nog ändå var rätt OK” där. Det finns ju krafter som ännu arbetar i samma anda som den dåvarande propagandan…

  3. Ja, och som Freya Klier alltid gjort och gör. (Tack Thomas, för texten/länken! ”Es sei doch für sie, die Linken, die in Wirklichkeit Reaktionäre seien, der „elende Rest dessen, was überwunden ist“, Strafe genug, dass er, der einstige Drachentöter, nun hier sitze…”!!!)

  4. Ja, hennes text berättar mycket och knäcker hål på diverse lögner myter. Jag översatte den för fem år sedan och publicerade den första delen här, men resten behöll jag, eftersom det då såg ut som om mina Klier-översättningar skulle komma ut som bok. Men så blev det inte och texten blev liggande, tills jag kom att tänka på den eller Freya Klier i förrgår, när det var 25 år sedan muren smulades ner.

  5. Det slog mig i den uppsjö av tillbakablickar man fick se i samband med murens fall hur man hela tiden fokuserade på de oftast livsfarliga flyktförsöken eller hur familjer i åratal planerade för flykt och ibland lyckades, ibland slutade i katastrof. Och den berusande glädjeyran när folket i Östberlin plötsligt vällde in i väst. Men varför man flydde och riskerade sitt eget och kanske familjens liv berördes nästan aldrig. Bakgrunden i DDR fick man höra väldigt litet om.

    Ang. Biermann: Nog är det märkligt att t.ex. en figur som Gregor Gysi kan spela en ledande politisk roll i dagens Tyskland.

    Ytterligare en randanmärkning: I Vietnam för många många år sedan träffade jag nu och då vietnameser som talade en låt vara bristfällig tyska. Det var ju praktiskt eftersom de varken talade engelska eller franska. Bakgrunden tänkte man inte så mycket på.

    Från svensk synpunkt hoppas jag att alla har läst Jens Christian Brandts artikel: Festen vi missade.

    http://www.dn.se/kultur-noje/festen-vi-missade/

    Många såg nog muren som en garanti för stabilitet och säkerhet under det kalla krigets dagar. Vad som fanns på andra sidan muren tänkte man väl inte så mycket på så länge dom höll sig där.

  6. Hej Bengt, tack för länken till Jens’ artikel. Jag har nog läst den, för jag känner igen allt, men kanske hade jag känt igen allt även om jag inte hade läst den när den skrevs. Jag känner igen allt från min egen erfarenhet, mer eller mindre i alla fall. Och jag vet att jag aldrig efter 1981-82, då jag bodde i Greifswald, känt mig så underlig och främmande i Sverige som 1989. Jag minns alla fraser i radio och TV och bland folk jag mötte om att det hade ”gått för fort” och det visst fanns fördelar med DDR. Och bland mina tyskkolleger på det gymnasium där jag arbetade hördes efter den nionde november fraser och babbel om Stortyskland och någon sa ”att ett Stortyskland ville man inte ha”. Jag undrade om det gick bra med ett Storryssland, men fick förstås inget svar. Det hölls tysklärardagar dit man bjöd in östtyskar av den typ som tyckte det var bättre förr – man ville ju vara ”objektiv” bevars. Jag kom i många gräl och ordväxlingar under den tiden och kände att jag fick en fanatikerstämpel åtminstone bland vissa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *