Kanske beror det på de senaste dagarnas gråhet, kanske för att de höstliga plikterna hopar sig, men jag tänker nu allt oftare på tiden i Vrboska på Hvar och jag tittar på bilder jag tog då. Det är nog mer den höga himlen än det vida havet som är kärnan i den här nostalgin. Men är det verkligen nostalgi jag känner? Nostalgi är väl en vek och mjuk känsla som lutar sig in i det sentimentala. Ja, jag har alltså inget emot sentimentalitet för det är en glidande och sammansatt känsla, väl värd att uppleva, om och när man kan.
Men manar en himmel som denna till nostalgi? Nej. Den manar någon till underkastelse och någon annan till en balanserad extas.