Ännu en gång har jag snuddat vid Split utan att det ”blev något”. Ja, det blev till och med ännu mindre än förra gången, då jag i alla fall steg in över tröskeln till den sorlande, tidlösa värld som obekymrad om tidens gång fortsätter att finnas innanför de diokletianska murarna. Och då tänkte jag bland annat så här:
Både i de underjordiska passagerna, under pelarvalven och på de öppna torgen fick jag en stark förnimmelse av en oupphörlig mänsklig närvaro, av att det alltid har varit någon som sagt eller åtminstone viskat något här. Jag såg eller snarare hörde de många århundradena som en enda lång räcka av ord och fraser som strömmat ur människornas munnar, ibland ett tjockare flöde, ibland tunnare och någon gång bara med en enda röst.
Detta minns jag och ruvar på. Tanken ”en gång ska jag komma närmare” hägrar för mig. Den här gången gick jag bara längs kajen, drack kaffe på ett betongruffigt ställe i morgonsolen med Draženka medan Londi vilade i skuggan (ja, värmen var redan i stigande) och Gita hoppade omkring som det anstår en unghund. Kort därefter såg jag staden försvinna från färjan mot Hvar.
När jag nu på nytt ser på bilden jag tog strax innan vi gick ombord den där morgonen i början av augusti, märker jag att den för mig bär mycket av min föreställning om staden i sig. Speglingen från de två mäktiga byggnaderna invid vattnet (jag önskar att jag visste deras namn!) är så djup och stilla och havets yta här i hamnen ser ut att hålla för mänskliga steg. Katedralen som en gång var Diokletianus’ maosoleum markerar med sin kampanil (som är av yngre datum) var staden har sina hjärttrakter. Jag ser inte det ändlösa palatset på bilden, men jag vet genom detta torn var det finns och jag tror att detta är det bästa sättet att avbilda det, så här osynligt, men djupt närvarande.
Hit blir det inte för sent att komma. Om inte Split halkar ut över havet en särskilt blank dag…
Och eftersom jag minns att färjan vi for ut till Hvar – förbi Brač – med heter Tin Ujević, vill jag visa er en dikt av denne store poet: här sjungen av Arsen Dedić. Jag hoppas att några av er ska lyssna på den. Om några dagar eller kanske lite mer ska jag ge er en svensk version av dikten – bredvid det kroatiska originalet. Just nu sitter, står och går jag och brottas med orden i den.