Första gången jag mötte Minsk i litteraturen var i Wolfgang Büschers ”Berlin – Moskau Eine Reise zu Fuß”. Det är vandrarens eller den förbipasserandes Minsk man ser en skymt av här och ändå har bilden något gemensamt med den som Artur Klinau ger oss inifrån stadens djup, från stadens långa brutala historia, från Klinaus uppväxt i staden. Büscher skildrar den en gång så här: ”Det var en skönhet och en ordning, som om den vore skapad av scenarbetare strax före premiären.” Denna beskrivning motsvaras av ett av alla de skikt som Klinau ger oss i sin bok ”Minsk – Sonnenstadt der Träume”, ”Minsk – drömmarnas solstad”.
Artur Klinau intervjuas av Dmitri Plax på bokmässan i Göteborg 2011
Både titeln, stilen och delar av innehållet anknyter till Tommaso Campanellas (1568-1639) ”Solstaden”. Stilen har också stråk av legend eller saga i sig. Klinau beskriver Minsk, dess människofrämmande dimensioner, dess stora tomma rum, ljusets obarmhärtighet över dessa ytor, de långa skuggorna (här associerar han bland annat till de Chiricos måleri). Han analyserar också kommunismens huvudlösa mastodontiska grymhet genom Minsks kalla palats och monstruöst överdimensionerade och folktomma avenyer. Men han går också långt tillbaka i Minsks historia. Staden har gång på gång under sin mer än tusenåriga historia skövlats och förötts. Dess herrar har varit slaviska furstar, lituaer, polacker, ryssar, fransmän, tyskar och sovjetryssar. Klinau beskriver Minsk som ett slags gravplats för alla de tidigare uppenbarelserna av staden här, men också som ett tomrum, ett tomrum som blev till den perfekta platsen för uppförande av den kommunistiska utopin, drömstaden.
Introduktionstexten till boken börjar så här:
Den som för första gången kommer till Minsk blir irriterad och överväldigad av de jättelika boulevarderna, de ändlösa parkerna mitt i centrum, de många palatsen så rikt utsirade med sin märkliga dekor. Minsk, som av sovjetkommunisterna planerades som idealstaden, som förverkligandet av den kommunistiska utopin, har blivit till en absurditetens stad: ett arkitektoniskt monument över Lyckans stad och uttryck för omöjligheten att uppnå denna. Här äger kampen om framtiden rum, demokratin tränger in och denna har ju alltid torpederat skapandet av en idealstad. Den vitryske konstnären, arkitekten och publicisten Artur Klinau porträtterar ”Drömmarna solstad”, berättar om motstånd mot Lukasjenkos diktatur och låter oss se Europa försvinna i den vitryska skymningszonen.
Staden planerades som porten till Moskva till sovjetkommunismens hjärta, idealstaden. Men Moskva omvandlades aldrig till detta, eftersom staden inte ville eller kunde släppa sin historia och sina rötter och eftersom den ännu hade sin speciella prägel. Minsk däremot var efter andra världskrigets – och alla tidigare – härjningar helt ansiktslöst och kunde därför ges det uttryck som makthavarna och stadsplanerarna ville. Klinau frågar sig om solstaden hade kunnat uppstå på någon annan plats än just i det minskska vakuumet:
Hade solstaden kunnat bli verklighet någon annanstans? Förmodligen inte. Den kunde bara uppstå på den brända jorden, i ett rum som rensats från kultur. Antagligen hade den inte kunna uppstå i demokratins kaos. Utopins idealstad måste ha en enda upphovsman, en Stor Arkitekt, en Dirigent. Den arkitekten var Diktaturen.
Klinau låter oss se på staden genom olika ögon. Mycket ser vi genom barnets ögon. Vi upplever och tjusas av den gamla stadsdelen Njamiha som fått sitt namn efter floden Njamiha, på litauiska Nemiga, vilket betyder ”sömnlösheten”. Här växte Klinau upp och han älskade dess trånga gränder och flagnande husfasader. Njamiha förstördes för att bereda plats åt solstadens tillväxt. Floden blev en underjordisk flod.
Vi ser med barnaögon på Sovjetunionen som Lyckans Land, men vi känner också hur solstadens dimensioner ibland skrämmer den lilla människan. Staden binder och förblindar, men ibland känns också hotet, fast Klinau menar att han inte lyckades frigöra sig från Minsks illusioner förrän han lämnade staden och såg på den från Vilnius’ horisont.
Arkitektens perspektiv är ett annat som har stort utrymme i boken. Vi går längs de breda avenyerna och synar byggnaderna som i de centrala delarna är utsmyckade på alla sidor, men som när man lämnar huvudstråken blir mer och mer till kulisser och fasader utan något alls innanför. Längst ut vid bigatorna har husen bara fragment av dekor, fragment som ibland ter sig absurda, som till exempel nyklassisk pilaster som placerats någonstans var som helst på en betongvägg:
Palatsens stad töar bort framför ögonen, slocknar, dunstar bort. Ju längre från centrum man kommer, desto djupare sjunker den i en grå tegelskymning. Då och då lyser något upp, ett ensamt fasadpalats, en glömd vas, rester av skulpturer i parken eller en lång stuckvägg med gipskålhuvuden, men verkligheten är obeveklig. Staden blir till illusion, mer och mer, den försvinner…
Klinau ser på staden genom tänkarens eller filosofens ögon. Han analyserar atmosfären på de vidsträckta torgen, vid de massiva monumenten och längs de pampiga huvudstråken. Han tolkar det som stadsbilden uttrycker:
Illusionens stad uppstod på platsen för spökstäderna, som en dekoration till ett sällsamt högstämt romantiskt teaterstycke. Denna pjäs handlar om mänskliga drömmar och om omöjligheten att uppfylla dessa, den handlar om lyckostaden och om lyckans oåtkomlighet. Det är myten om Sisyfos och myten om Ikaros som flyger till solen och blir bestraffad med döden för det. Lyckans stad är död. Men den fantastiska, enastående estetiska konstruktionen – drömmarnas solstad – består: som grandios scenografi till ett utopiskt projekt med namnet ”lycka”.
Ibland blir perspektivet irrationellt eller får en fläkt av en kreativ galenskap över sig. Klinau berättar om sin far som tjänade pengar på göra gudabilder, alltså avbildningar eller skulpturer av Lenin eller Stalin eller någon av de andra politiska högdjuren. Han berättar den vilda och dråpliga historien om en Skumgummilenin som målas med bronsfärg. Statyn placeras på ett torg:
Men det var höst och vädret var inte något vidare. Plötsligt kom en häftig vindstöt och blåste bort Iljitsj. Och Lenin flög över byn, hans utsträckta hand som visar vägen till kommunismen, kom fullständigt ur kurs, den pekade än mot norr, än mot väster, än mot söder, än mot marken och än mot Mars. Länge försökte byborna att fånga in Lenin och de jagade också gudaskaparna för att med ett par ordentliga smällar på käften rycka dem upp ur fyllan.
Föreställningen om den flygande Skumgummilenin föder osökt associationer till Chagalls svävande gestalter. Och Vitebsk ligger inte långt från Minsk, så det är samma himmel dessa flygare avtecknar sig emot.
Klinau låter oss se på Minsk från alla håll man skulle kunna tänka sig och också från sådana väl ingen kunde ha tänkt ut. Han vill med sin bok föra in eller föra tillbaka Minsk i det europeiska medvetandet. Han skapar en länk mellan Minsk och vår föreställningsvärld. Han ger oss en bild av en främling, men en bild som tar allt större plats i vårt medvetande.
Om man reser ut från staden en sommarkväll efter en het dag känner man den fuktiga varma andedräkten från det hav som inte finns i den här staden. Lämnar man den på vintern så blir stadens intensiva, svartvita, isiga klarhet kvar i minnet, en sällsam stad, som står helt ensam på en plats där Europa slutar och en kontinent börjar, en kontinent som sträcker sig ända till fjärran oceaner.
°v°
Artur Klinau: Minsk Sonnenstadt der Träume
Suhrkamp Verlag, Frankfurt am Main 2006
översättning från ryskan: Volker Weichsel
Boken har kommit till på initiativ av förlaget Suhrkamp och den riktar sig till en tysktalande läsekrets. Det finns alltså ingen originalversion av texten i bokform.
(Sedan 2011 finns boken också i Lars Erik Blomqvists svenska översättning – förlag Ersatz)
texten ovan publicerades först i Salongen 2007
Tack för den ingående (åter)berättelsen om Minsk. Trots beskrivningarna av den avvisande gigantismen låter den ändå lockande, speciellt tack vare poesin i författarens framställning.
Hej Jenny, jag sprang på boken igen av en tillfällighet och bestämde mig då för att återpublicera en gammal Salongstext om den. Tack för läsningen!
Tack Bodil, du är väl en av de få som kan skriva så fina texter om en värld som egentligen ligger oss så nära men ändå så oändligt långt borta.
I Tirana och Caracas har jag upplevt ”drömmarnas stad” eller åtminstone stadsdelar:framdrömda av diktatorer men sedan hopplöst förfallna – en spökaktig känsla att vandra, ensam, bland vittrande och överväxta murar, fontäner och minnesmärken. Det är inte fråga om ”fantastiska, enastående estetiska konstruktioner”, snarare valhänta försök att gestalta utopier. Men utopier i cement kan inte entusiasmera och efterföljande regimer har försökt forma sina egna utopier i andra lögner och låtit väder, vind och växter dölja föregångarnas.
Om jag säger så.
Hej Bengt, tack för din kommentar här! Kom just hem till Zagreb igen efter en svensk-tjeckisk resa. Londi snarkar under bordet. Jag säger inget mer utan visar genom detta att jag läst vad du skrivit.