Igår kväll var slutklämmen på Animafest. Jag sörjer lite över att jag missade Jurij Norsteins underbara Skazka skazok, men jag hade inte haft val, så jag sörjer med lätt hjärta. Årets upplevelser gick (därför?) inte att mäta med förra årets (för det var väl förra året?) oerhörda Tito on Ice av Max Andersson.. I år blev det i stället ett knippe mindre upplevelser och bland det jag såg under gårkvällens ”grand final” fanns en mycket kort och mycket vacker fransk film om en tusenfoting och dess tragiska undergång.
(För övrigt verkar denna varelse ha hundra fötter på engelska och kroatiska med det har tusen på franska och svenska.)
Jag såg också en plågsam polsk film om en fiskarpojke som också var fisk. När han fjällade sig själv med kniven fick jag hålla för ögonen. Annars fanns det mycket skönhet i filmen – vassruggarna, det glittrande havet.
En film som jag uppfattade som koreansk (kan vara fel) skildrade några stramt uppritade kärleksriter inom en rektangels gränser. Mycket linjer. Svart och vitt. Skorna utanför rektangeln.
Mot slutet kom en slovensk film om två ensamma människor, grannar, en ung man (som för mig såg karikatyrartat slovensk ut), som hela tiden hamrar på sin skrivmaskin, och en lite utlevad kvinna som då och då kommer in till den unge mannen och vill att han ska skriva något. Det jag tyckte bäst om var att han kunde se henne genom sin bokhylla. När han tog ut en bok, tittade han in genom väggen till hennes lägenhet och såg henne sitta vid sitt bord. På slutet försvinner hon, ja, till och med hennes ytterdörr är plötsligt borta. En kärlekshistoria kanske eller en historia om ensamhet. Lite hårdkokt också – på ett lågmält roligt sätt…
När jag sedan gick längs Ilica förbi Nama mot spårvagnen, tog jag en bild som jag tyckte kunde vara början på nästa film.
