Jag tänker ofta på Tintomara…

Jag tänker ofta på Tintomara för att hon är av ett annat stoff än det vi kan gripa och begripa. Kanske är hon gjord av längtan, för längtan vill ju alltid något annat än det som är. Hon är varken-eller och går inte att fånga in i någon förutbestämd form, (än mindre i någon hen-retorik). Vi finner henne inte, för hon är alltid någon annanstans – kanske bland träden. Vi har hört henne sjunga om dem:

Mig finner ingen,

ingen jag finner.
Alm, hägg och hassel blomstra för vind –

Jag ler åt alla,

alla åt mig le.
Alm, hägg och hassel, lönn, sälg och lind

blomstra för vind,

buga för vind –


Ett vet jag bättre än att klänga och springa,

det är att sjunga här under lind.

Nyss läste jag Horace Engdahls essä ”Almqvist och det demoniska” i Ärret efter drömmen på nytt. Han skriver bland annat så här om Tintomara:

Två saker fascinerade romantikerna som få andra ting: det djävulska och det jungfruliga. När Almqvist skapade Tintomara hade han djärvheten att placera dessa motsatser på samma plats, i en och samma varelse.

De kategorier som de övriga personerna i Drottningens juvelsmycke använder för att beskriva den mänskliga världen – man/kvinna, natur/kultur, gott/ont, herre/tjänare, djuriskt/mänskligt, himmelskt/jordiskt osv. – slinter när de prövas på Tintomara. Hon är det ofattbara tredje i förhållande till de av samhället godkända alternativen. Det drama hon är fångad i kan enklast beskrivas så, att hon gång på gång konfronteras med representanter för det vanliga livet, som till varje pris vill tvinga henne att bekänna färg. Hennes tema är kampen mot identitfikationen. Att förälska sig i henne är att sätta sin egen identitet på spel, vilket en rad personer får erfara.

Jag tycker särskilt om hur Engdahl använder ordet slinter här och för mig är det där kärnan i det här avsnittet befinner sig. Inne i ordet finns ett inte som ropar lite svagt.

4 kommentarer till “Jag tänker ofta på Tintomara…”

  1. Så vackert! Tack för att du visar och delger oss dina tankar om den.

    ”längtan vill ju alltid något annat än det som är”

    och även jag längtar ofta till ”landet som icke är..”

    Vi har ljuvligt väder på nationaldagen.

  2. Minns min fascination när dramatiseringen sändes på SvT. Mimi Wåhlander spelade Tintomara, och jag var helt absorberad. Tänk vilken folkbildningstid jag växte upp i!

  3. Tack, Marlena! Denna längtan…

    Ja, Cecilia, fast just den där kombinationen vet jag inte. Tintomara och folkbildningstid känns för mig som om de vandrar i olika världar. Inget ont med folkbildning, men Tintomara är någon annanstans.

  4. Kanske ändå inte? Tror jag förstår vad Cecilia menar: Folkbildning i den mening att vi kom i kontakt med så vitt skilda världar och ämnen. Vilket i sin tur innebar att vi fick möjligheten att ana och omfatta även det som slinter, inte bara det mest uppenbara…..

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *