Så här i festivaltider är det ibland svårt att skilja sen kväll från tidig morgon och nätterna börjar närma sig det där vi kallar ”ljumma” och snart kommer lindarna att sprida sin berusande doft, de första tecknen finns redan i luften. De första åren här hände det att Londi var med natten igenom, i alla fall när det inte var fråga om något strikt inomhusevenemang. Nu är Londi hemma under den sena kvällen, men när jag kommer hem, går vi ut tillsammans i natten. Så gjorde vi också igår/idag:
Vi gick under lindarna, Londi med nosen i gräset och jag med näsan mot lindblommorna och tankarna bakåt till den gångna kvällen. Vi gick långsamt och länge, ingenting ropade på oss eller bestämde att vi skulle göra något annat. Jag mindes lite vagt João Anzanello Carrascozas läsning i början av kvällen. Han läste lite inåtvänt och slutet av berättelsen beskrev stillsamt en gammal hunds död i någons armar. Vackert och sorgligt men alls inte skrämmande. På något vis betryggande.
Jag mindes också, men på ett helt annat sätt, österrikaren Robert Menasses framträdande. Han steg upp på scenen som en kung, han är nog ofta i Zagreb och jag tror jag har stött på honom här förr eller i alla fall hört talas om honom.
Jag minns inte titeln på hans historia, men jag vet att den var bra och väldigt österrikisk eller snarare wiensk. Detta lätta sätt att umgås med det tunga, denna sensuella lek med döden. En stund fick han mig att tänka på Imeldas och min nattliga promenad genom Wien i början av april i år, då hon visade mig huset där kejsarnas hjärtan var begravna och sa det där om ”zutiefst katholisch” och sedan pekade bort i mörkret mot platsen där kejsarkropparna brukade begravas. Ja, och Menasse promenerade i sin text förbi sin egen gravsten på den kyrkogård i London där ”också” Karl Marx ligger begraven. Han gick med ganska lätta steg.
Robert Menasse är en av mig mycket uppskattad essayist och författare som jag flera gånger skrivit om på min blogg. Han gjorde en av de bästa analyserna av Haider och hans politik just efter dennes död när alla andra stod med huvudet böjt i hycklad sorg över denne store man…Menasses sista bok ”Der Europäische Landbote” är alldeles utmärkt – tänk om de ledande ”Europaskeptikerna” hade läst den före valet! Fast det hade nog inte hjälpt, fakta duger inte för dessa personer.
Instämmer. Jag gjorde en intervju med honom våren 2000 när det stormade som värst kring FPÖ och Haider. Mycket intelligent och välartikulerad herre. Vi satt på hans stamkafé (om jag minns rätt låg det i Josefstadt) där han hade sitt eget bord och en kypare kom fram och bad om lov att möjligen, eventuellt, få ”låna ut” bordet till andra gäster senare på dagen – och samtidigt anlade Menasse i vårt samtal ett perspektiv på Österrike som om han själv var en utomjording som landat i Wien för fem minuter sen. Det är den där dubbla blicken man skulle önska att fler hade.
Tack Bengt, för hänvisningen! Det jag upplever på sådana här festivaler är ju mest skrap på ytan, men då och då hittar jag något som vill undersöka närmare. Fast roligt är det ju också!