Igår kväll var luften ljum länge. Londi och jag drog benen efter oss över gräsområdet mellan husen och lät den sjunkande solen skina på oss. Jag funderade vagt över den fria viljan, om den verkligen finns. Hur fria är vi och hur mycket är det som bara beror på kemi, tajming, hälsa/sjukdom, tillfälligheter som att vi snubblar eller möter någon speciell? Londi nosade förstrött bland det som gömde sig i gräset. Men mitt där i den tanklösa ron blev hon plötsligt attackerad av en ilsken småhund som kom farande som ett spjut. Den ilskna fick inget grepp med tänderna, men vad hade jag gjort om hon fått det? Jag såg olika scenarier framför mig, där jag ena gången tryckte ner handen i svalget på den ilskna och andra gången drämde till henne i skallen – för hårt. Och sedan hände det ena obehagliga efter det andra. Hur gör man när man försvarar en fredlig hund? Vad är tillåtet?
Så kom småhundens ägare och fångade in sin lilla best, ursäktade sig och försvann. Londi och jag gick vidare och lugnet sänkte sig över oss igen. Så kom den goda kompensationen för obehaget vi upplevt. En ljusbrun labradorkavaljer travade fram från ingenstans och ”omringade” Londi. Han såg ut att vara ungefär i samma ålder som hon. En liten stund skuttade de båda runt i en snäv cirkel, stannade sedan upp, luktade på varandra fram och bak och så drog de runt ett varv till. Och så ett till.
Men tempot sjönk undan för undan
och till slut stannade de upp helt och liksom parkerade, tittade på mig och sa med blickarna: Jaha.
Oj, det måste ha känts hemskt att inte veta hur mötet med den ilskna hunden skulle sluta. Och sen denna fina fortsättning på promenaden.
Jag älskar din Londi. Betraktar henne som min, tyvärr bara virtuella, ”människans bästa vän”.
Jag har länge tvivlat på att vi har en fri vilja.
Hej Marlena,
tack för dina kommentarer till ALLT! (Idag börjar värmen på allvar här, så Londi vägrade lämna vår lilla park nu på eftermiddagsrundan, höll huvudet lågt och sneglade uppåt mot mig och sa på det viset ”nej”.)