Uppvaknande ur den triestinska drömmen. Här kommer en annan dröm, drömmen om öar. Se här min recension av Anders Källgårds sakligt fantasieggande bok Öar som publicerades i Hufvudstadsbladet i jåns:
reta er inte på goji-bären eller det sneda fotot, det hjälper inte
Under sommaren som gick kom jag genom en rad tillfälligheter att besöka fyra kroatiska öar, där jag tidigare aldrig satt min fot: Pašman, Ugljan, Murter och Hvar. På Hvar var jag lite längre och hann stöta på och känna igen vissa särdrag hos ”urinvånarna” som jag fått beskrivna för mig tidigare. Det var deras obekymrade och nästan lite grymma ”domocentrism” och deras tvärsäkra, allt annat ignorerande känsla av att ”allt finns här”. Och någon gång såg jag ett satyrliknande ansikte spricka upp i ett sardoniskt urtidsleende: Civilisationerna förgår, men denna ö – under vilket namn det vara må – består.
Öar är något särskilt, det vet vi alla. Och många av oss har en föreställning om ön, en verklig eller en som uppstått i vår fantasi. Anders Källgård har skapat sig en livsfilosofi och en ändlös upptäcksresa av sina föreställningar om öar. Det personliga anslaget i hans första öbok, Öar, finns där som en underström och det tar sig mycket varierande former. I kapitlet om Jersey finns alldeles i början den här meningen: ”Vi cyklade runt på hyrcyklar för att se ön, men jag såg mest Susanne.” Och i avsnittet om den nordatlantiska ön Miquelon stiftar vi bekantskap med en liten pojke som tillsammans med sin farfar med stort allvar fördjupar sig i kartornas värld:
Jag ägnade en stor del av min barndom åt att kalkera av världen ur farfars gamla atlas. Innan jag var skolmogen visste jag att Italien såg ut som en stövel, Madagaskar som en sko och Sverige och Norge som ett liggande lejon med munsbiten Danmark framför sig.
Om vi till äventyrs inte skulle vara helt säkra på vad ordet ”nesofili” betyder, så vet vi det när vi kommit några sidor in i denna egensinniga och charmfulla bok. Grundtemat, ökärleken, slås an på första sidan på söderhavsön Atafu, där Källgård befinner sig för att samla hårprover till en mätning av spårämnen för en jämförande undersökning mellan befolkningar i olika delar av världen. Vi får, medan vi följer hans väntan på villiga hårdonatorer, veta spännande ting som att tokelauiskan, språket på Atafu, är det enda i världen som saknar s- och sje-ljud. En annan suggestiv upplysning i detta kapitel rör de polynesiska öarnas namn:
Samoa är Polynesiens hjärta, det är därifrån man utgår, och det är därför de andra örikena heter som de gör: Tokelau betyder norr, Tonga söder.
En viktig ö i samlingen är Pitcairn, en av världens mest isolerade öar, belägen ungefär halvvägs mellan Nya Zeeland och Panama. Befolkningen på ön är ättlingar till myteristerna på det sägenomspunna fartyget Bounty och tahitiska kvinnor som fördes till ön då det begav sig. Här gör Källgård ett lite längre uppehåll och detta lämnar avtryck i form av ett större sidantal än vad som givits de flesta andra av bokens öar. Under sin vistelse ägnar han sig bland annat åt att ställa samman en ordlista över öns märkliga språk, som lite förenklat kan beskrivas som ett blandspråk mellan sjömansengelska från 1700-talet och tahitiska. Ordlistan bär namnet ”Fut yoli noo bin laane aklen?”
I samband med en ökonferens – ja, sådana finns – på Bahamas får vi oss ett och annat till livs om både kolonialismens skadeverkningar just där och om Nassau som betydande utgångshamn för piratfärder. Och mitt i detta kommer en väl något överraskande hänvisning till japaners vattenförbrukning:
En av de japanska föredragshållarna informerar om att japanska turister använder tre gånger mer vatten än europeiska, vilket kan vara bra att veta för små önationer med begränsad vattentillgång.
Men det är inte bara fjärran öar som ges utrymme i samlingen. Gotska Sandön – i vars kapitel vi bjuds på en sällsynt diskret skildrad erotisk upplevelse bland markens smultron – har tilldelats en plats och Strindbergs Kymmendö och Åstol i den bohuslänska skärgården eller för den delen Ormsö i Estland, där vi bland annat möter de gamla bröderna Sune och Olle Äppelblom och där vi också får lära oss något om estlandssvenskarnas historia.
Kastar man en blick i innehållsförteckningen, så ser man nästan genast att öarna är uppställda i bokstavsordning och detta kan möjligen framkalla en nördvarning hos en eller annan, men strax inser man att författaren har ett lätt handlag med sin eventuella nördighet. Flera bokstäver är överhoppade och alls inte bara de svåra. Och då och då sparkar han oss lite milt ironiskt på smalbenen genom att fälla in rena fiktioner som till exempel en egen världsomspännande isländsk saga eller en berättelse om Sverige som ö, fast det är kanske inte fullt så fiktivt. Genom boken serveras vi detaljer ur verklighet och stora författares dikt samtidigt som öarnas individuella tvärtrådar hålls samman av en varp som sjunger refrängen om det egenartade med ölivet och öborna. Källgård verkar vara på jakt efter den sanna ösjälen och boken avslutas följdriktigt med kapitlet ”Hyllning till ömänniskan”.
Det är en öppen bok som efter fullbordad läsning eller kanske redan tidigare kan locka var och en att samla sina öar eller plocka fram sin favoritö – jag vet att min far skulle välja den lilla lilla ön Nyckeln, som jag tror ska finnas någonstans i Åbolands skärgård. De flesta av oss har någon gång varit på en ö och då kanske helt osökt funderat över vad det är som gör ön till en alldeles särskild spegling av vår värld.
≈≈
PS Det är förlaget Korpen som givit ut boken.