Fyrfyra

Fyrtorn är fascinerande miljöer för närheten till havet, för den ofta ensliga höjden och för det blinkande ljuset i natten. Jag har tagit många bilder av min ”hemmafyr”, Subbe, i Varberg. Jag går alltid dit, när jag är på besök i staden. Varje gång.

I Trieste finns den stora berömda Faro della Vittoria som på sitt huvud bär en staty föreställande den Bevingade Segern, la Vittoria Alata. Men Trieste har också ett annat fyrtorn, ett mindre praktfullt torn som står bland magasin och andra pragmatiska byggnader i hamnområdet. Men vackert rundat är det som ett fyrtorn ska vara.

En av mina triestinska dagar nu senast fick min väninna Ale låna nyckeln till tornet av en bekant, så vi tog oss upp för spiraltrapporna därinne, ibland i lampsken, ibland i halvmörker med bara ett svagt ljus från någon glugg. Ja, tramp, tramp och lite skratt. Och så var vi uppe och kunde gå ut på ”rundbalkongen” (det heter inte så, men vad heter det?) och dra in saltuften i näsorna och kasta blickar mot havet och in mot staden. Men därmed var inte målet nått. Det finns en sista liten järntrappa som för upp till en trälucka och där ovanför finns själva ljusklotet, det som gör fyren till en fyr, fyrens själ eller lever kanske?

När vi kommit ända dit upp gick vi försiktigt runt på trägolvet som inte kändes helt stadigt och tog lite bilder på klotet, på varandra och på utsikten.

Trieste har många ansikten och jag tänker nu på Umberto Sabas dikt Trieste och då speciellt de här raderna (i min tolkning):

hon är som en gatpojke, kärv och glupsk,
med blå ögon och händer som är för stora

för att skänka en blomma;