Till minne av Val

I förrgår kom Lucija, som är en av ägarna till fläktaffären i bottenvåningen i huset där vi bor fram till mig med tårar i ögonen och sa på tyska: ”Val ist nicht mehr mit uns.” Val var familjens stora, guldlockiga, oändligt stillsamma goldenretriever, som aldrig gick kopplad, för han tog bara små kloka rundor, visste allt om hur man uppför sig bland bilar och kom aldrig i bråk med någon, gränslöst fridsam som han var. Om dörren till affären var stängd när han ville ute, brukade han ställa sig vid den försterförsedda dörren, titta in genom fönstret och skälla kort, ett enda kraftfullt skall. Det skallet har jag hört hundratals gånger.

Jag visste att han varit sjuk en del under vintern. Ibland hade han haft förband om tassen, ibland om magen och han gick allt långsammare. Men då och då lekte han lite med en boll på gräset här under mitt fönster eller rullade runt lite försiktigt bland tuvorna.

Londi och Val var vänner, men på ett nästan omärkligt sätt, de brukade hälsa på varandra med lite nosande och sedan gick var och en åt sitt håll. Fast under vårt första år här kunde de hända att de ibland blev lite ivrigare och tog några skutt. I alla fall Londi.

Jag har nu letat efter bilder på Val och Londi tillsammans och jag hittade dessa från början av juni 2011. Här ser vi dem mötas och sedan skiljas på det där speciella sättet…

Ännu är hans frånvaro så ny att jag då och då kommer på mig med att titta efter honom genom fönstret. Eller så upptäcker jag plötsligt att jag sitter och lyssnar efter hans skall.