För lite mer än en vecka sedan hade svenskinstitutionen vid universitetet i Zagreb ett dubbelt författarbesök: Ola Klippvik och Gertrud Hellbrand var här.
Varför jag inte talar om det förrän nu? Jag har befunnit mig under isen, under tre isar närmare bestämt, och i sådana tider blir världen liten och kretsar mest kring sig själv. Men nu har jag i alla fall ett slags andrum…
Den yttre formen bestod i att Ola först höll sitt anförande, strikt från manus, för att texten var så genomarbetad att den måste framföras så. Sedan talade Gertrud mera fritt om svenskt kulturliv, komplikationer med svensk feminism och om det egna författarskapet. Det ena kompletterade och/eller kontrapunkterade det andra. Olas anförande tvingade oss lyssnare till intensiv uppmärksamhet och en del gick oss säkert ändå förbi. Det var som en suggestiv färd utmed en okänd kust, där resenären fick försöka se och fästa i minnet en ström av detaljer med märkliga och mångfaldiga samband sinsemellan. Ingen såg allt och någon såg kanske till och med ganska lite, men vi fick behålla hans manus, så nu kan vi återbesöka alla platser vi vill. Gertrud kallade med sitt anförande tillbaka oss till vårt här och vårt nu och gjorde genom detta det föregående inslaget möjligt på ett nytt sätt samtidigt som det gav en stark känsla av förbindelse mellan det fjärran Sverige och det nära Kroatien.
Men nu ska jag låta dem tala med sina egna ord. Först ett stycke ur Olas manuskript:
Carl Jonas Love Almvist skrev 1839 en essä, från vilken jag har lånat titeln till detta anförande: Det vikande i tidevarvet. Almqvist menar att det ”bortgående” grundligen missförstår den nya tiden och uppmanar dem som har makten att, som han skriver, sjelfmant och kärleksfullt avgå. Genom sitt motstånd mot ”enkel menniskorätt och klar sanning” är de orsaken till omstörtningarna.
Almqvist var hemkär: Föräldragården med dess omgivningar i Roslagen, skogarna och sjöarna, kom att bli hans litterära landskap. 1823 bröt han upp från en kanslitjänst för att bli värmländsk bonde, inspirerad av Rosseau. Ett kontemplativt liv, varvat med kroppsarbete i naturen, verkar ha föresvävat honom. Men jordbruket gav dålig avkastning; han kom att fly till USA, anklagad för mord och sedelförfalskning, och dog i tyska Bremen, ensam och okänd.
Som författare ville han skapa ”harmoniska tavlor” för ögat. All form av prål och utsmyckning ogillade han. Han arbetade i flera genrer, skapade blandformer och menade att poesin låg nära prosan; det obundna talet.
Såhär skriver han:
Det stora i konsten är att förnimma och uttala allt ifrån den artistiska horisonten, hvilket är långt ifrån detsamma som att ljuga om allting. Men att se Guds hela skapelse ifrån den artistiska horisonten, är att se den i ursprungsskick, och ungefär som ett barn. Allt blir lek då, och dock tillika det största allvar.
”Om poesi i sak” heter essän. I botten ligger en konstsyn: vi fordrar verklighet och sanning – det är hans huvudtes – och vi har ledsnat på de gamla formerna. Omstörtningarna kan verka långsamma, men går snabbt: lifvet är välsignande, gladt, och vill helst visa sig i solstrålar. Årtionden, påpekar Almqvist, är för denna varelse vad sekunder är för oss. Den framryckande ”varelse” han syftar på är inget mindre än den europeiska bildningen. (Som i sin tur nu ger vika?)
Och här är två korta avsnitt ur Gertruds kommande roman Veterinären:
Han själv och samtliga av hans vänner hade lagt ifrån sig den typen av otidsenlig manlighet – den sortens stenålderslika beteende som deras fäder slopat under några år på sjuttiotalet för att därefter plocka upp igen som ett återfunnet bortglömt favoritplagg. Johannes och hans kompisar behandlade varandra med omsorgsfull mildhet. De hade aldrig uppskattat hårdhet och fysisk tävlan. Istället hade de passat på att fly när gymnasietiden var över och de kunde välja sig bort, ta sina skapliga betyg och söka sig till utbildningar inom konst och design. Till innerstan flydde de, till civilisationens kärna, där könsrollen inte kändes lika tvingande, där de fick den analyserad och slutgiltigt förklarad på någon välbesökt föreläsning, och den nyfödda insikten alstrat en kroppslig medvetenhet. Dessa unga män fanns överallt på stadens gator. De rörde sig feminint, desarmerade medvetet sin manlighet – ett politiskt ställningstagande och en lättnad. Johannes tillhörde en generation av män som äntligen kunde sätta ord på och analysera den avsmak de naturligen kände för sina fäder. De kunde till och med sörja dem, eftersom fäderna enligt deras nyupptäckta tolkningsmodell trots allt var offer. Förvisso hopplöst förlorade, enligt regeln om gamla hundar. Det gick knappast att försonas, men avkomman kunde åtminstone trösta sig med att han var förmer, att han kommit längre i sin utveckling. En bitterljuv seger.
När vi tagit av oss kläderna kom jag att tänka på det, att vi var lika långa Johannes och jag. Jag tog ett steg närmare och det stämde. Vi var en och sjuttiotvå, ansiktena i exakt jämnhöjd, och jag insåg plötsligt att det var den ideala längden för både män och kvinnor. I den bästa av världar skulle alla och envar mäta en och sjuttiotvå. Johannes händer var rena, bleka och smala. Jag gillade det också. Jag gillar allt, tänkte jag, och en stor lycka genomfor min kropp. Det var en fullständigt naiv men samtidigt oemotståndlig känsla: Jag vill ha allt, allt som tillfaller mig!
….
Jag tillhörde en generation som vägrade bli vuxen och innerst inne var jag rädd. Utan dem. Tanken på världen efter fyrtiotalisternas död tedde sig skrämmande oförutsägbar. I graven skulle de ta med sig allt; bildning, normer, historia, välfärd, och lämna efter sig en utbredande godtycklighet som för mig verkade mer skrämmande än allt annat.
Kanske var det därför jag allt oftare kommit på mig själv med att återuppliva det förgångna. För att jag saknade min egen barndom så som man sörjer en gammal vän. Jag märkte hur jag kommit att ta efter mormor när jag skulle ha gäster. Bara ordet – gäster – tedde sig som en anakronism där i min lägenhet på söder. Jag städade, kom ihåg mormors svettpärlor på överläppen och det hesa mumlandet när hon släpade dammsugaren över golven. Ändå mindes jag mormor som snäll. Summan av hennes person och livshållning hamnade kanske inte självklart på plus – hon var materialistisk, kanske rentav ytlig – men det spelade ingen roll. Det var inte hennes eventuella personliga förtjänster som fäst sig i mitt hjärta som en ljuvligt skavande säkerhetsnål, utan blott det faktum att hon funnits. Det var det hesa mumlandet som sådant, den särpräglade sönderrökta rösten som lät som en ilsken motor där hon allt mer kutryggig rörde sig genom rummen, svepte upp döda flugor på skyffeln eller krossade en geting i en bit hushållspapper på verandan i Klinthäll, ofta samtidigt irriterad och på något vis ändå nöjd. Hon fanns!
Jag tog fram kakfatet av pressglas och servisen från Rörstrand, hade bakat samma klenäter ur hennes tummade ”Sju sorters kakor”: Trafiken bortifrån Götgatan gnisslade och råmade förgäves och försvann när allt överröstades av vinden i trädkronorna i parken utanför fönstret och jag strök svetten ur ansiktet och la servetterna på plats, precis innan det ringde på dörren.
≈≈≈