Årets stora besök hos polisen på Petrinjska

I och med Kroatiens EU-inträde skulle det här årets polisaffärer gå snabbt och smidigt var det sagt. Igår gick jag in på polisstationen på Petrinjska – tredje turen för i år – och jag hade fått mig ett rum anvisat och med skulle jag bara ha en passbild, ett papper och 240 kuna. Jag trängde mig igenom folkmassan i bottenvåningen – alla kroater ska visst ha nya ID-kort – och försökte leta mig fram till rum 229. Det var inte helt lätt.

Efter 216 fanns det inga nummer. Jag gick tillbaka och ner och upp och runt tills någon stolt visade mig på den ”rätta” dörren:

På den var en lapp klistrad som skickade ner mig till rum 103 i våningen under igen. ”Vi ber er att anmäla er i rum …”. Ja,ja, vem blev förvånad.

Jag kom till rum 103, stirrade lite på dörren och på dem som satt på bänken mitt emot.

På prov – i sådana här lägen är det dumt att lämna något oprövat – kände jag på dörrhandtaget och se, dörren öppnade sig, men sedan var det slut på framgången, det var ingen i rummet. Jag slog mig ner på bänken. Efter en stund spatserade en typisk polistant in, jag tror ni kan föreställa er typen. Snabbt reste jag mig, knackade kort och ryckte nästan samtidigt upp dörren, jag är inte någon dununge i det här längre. När jag kom in pågick just ett segt telefonsamtal. Jag ställde mig framför tanten och avvaktade. I det ögonblick då hon la på luren, hällde jag upp pappret och fotot och mitt pass framför henne på bordet. Hon bläddrade håglöst igenom den och ”upptäckte” att mitt ”ugovor o djelu” (arbetskontrakt av sämre sort) inte fanns där och började klaga över detta. Jag blev både arg och nervös, visste att jag redan lämnat in det, men visste också att man plötsligt kunde låtsas som om detta inte skett. Efter en stunds hit och dit och arga utrop gav hon så upp detta med kontraktet (som hon ju säkert hade i sina pappershögar) och gav mig en kort order: ”Fyll i namn och adress här, gå ner till polisposten i bottenvåningen, betala 240 kuna, ta med kvittot, hämta en kölapp på våning två, gå till kassa 30 på samma våning, lämna ett foto + kvitto + pass, ta fingeravtryck”. Jag bad henne upprepa det hela för jag tappade ordningen på förloppet och greps av ett slags panik. Jag ville ut. ”What’s wrong with you?” frågade hon då efter en kroatisk variant på frågan. Jag teg och stod stilla som ett skåp. Detta gjorde henne nervös, så hon upprepade uppmaningsserien. Jag fyllde i lite ditt och datt och gick ner mot posten, där det var proppfullt med människor som frågade varandra om nummerlappar, köer och våningar.

Jag ställde mig i kön som hade sin slutpunkt ute på gatan. Det var tydligen så att kroaterna också måste skaffa sig dessa nya kroatiska EU-identitetskort. En liten gubbe framför mig räknade upp vad detta kostade honom: spårvangsbiljetten från Dubrava och tillbaka, passbilderna (helt i onödan fyra, när han bara behövde en) och så själva kortet. Jag såg att han inte hade många tänder i munnen. Jag blev arg och tänkte att här har folk inte råd att sköta sin hälsa men tvingas lägga pengar på löjilga identitetskort. Efter kanske en halvtimme nådde jag den köns slut och betalade mina 240 kuna, gick en trappa upp, fick en kölapp med nummer 981 och trängde mig in i den myllande salen och hittade utlänningsluckan nummer 30 (nummer 31 har visst rationaliserats bort sedan sist). 974 var just i tur och det verkade ju på något vis hoppfullt.

Bara sex elller sju framför mig, tänkte jag, men så stannade alltsammans upp och under över en timme hände ingenting alls vid denna šalter. Då och då promenerade en polis eller kontorsperson förbi, men inget hände, nummer 974 var fortfarande först. Folk blev otåliga och en tjej med morotsfärgat hår slängde sin illgula kappa in under šalterns glasskiva, öppnade en påse pistaschnötter och började demonstrativt tugga på nötterna. Ingent hände, tills en kontorsråtta beordrade henne att ta bort sakerna. Tjejen gjorde som hon blev tillsagd. Sedan hände inget tills kontorsråttan plötsligt började arbeta igen. Efter en stund blev det min tur. ”Govorite li engleski?” frågade jag för jag ville inte halka omkull på min dåliga kroatiska i den här miljön. ”Govorite li hrvatski?” svarade hon bestraffande. Efter det teg jag mig igenom hela proceduren. Jag sa aldrig ”ja” utan nickade bara stelt, om det fanns något att bejaka. Jag sträckte med frånvarande min fram mina fingrar, när det var dags för fingeravtryckstagning och på slutet tackade jag inte utan nickade bara avmätt. När jag kom ut i solen på gatan igen kände jag att jag var alldeles stel i nacken. Och arg var jag. Alltsammans tog två och en halv timmar. Om en månad ska jag hämta ut detta fåniga identitetskort.

Det heter att allt detta sedan EU-inträdet blivit smidigare. Haha eller kafkaha!

5 tankar om “Årets stora besök hos polisen på Petrinjska

  1. Tja, det liknar litet procedurerna i Sverige om du råkar vara utlandsboende svensk (vågar inte tänka på hur det är om man är en riktig ”utlänning”). Just idag har jag haft en mardrömsliknande upplevelse när det gällde att ordna eftersändning av post till Wien. Det vara bara att ge upp – blodtrycket skulle aldrig palla. I Wien är det bara att gå in på ett postkontor (finns fortfarande), fylla i en blankett, betala en obetydlig summa och sen är det klart. När man vill att eftersändningen skall upphöra ringer man ett samtal och sen är det färdigt.

    Alla länder försöker nog behålla den sysselsättningsskapande byråkratin så länge det går. Företag som Telia, SL och SJ har fortfarande diskriminerande bestämmelser gentemot andra EU-medborgare i trots mot gällande bestämmelser.

    F.ö. vad är det för dokument du behöver i Kroatien? Du har ju numera full rätt att arbeta och vistas i landet utan några tillståndskrav.

  2. Det där med eftersändningen har jag nästan släppt, för det verkar som om tiderna för sådant blivit oerhört begränsade.

    Det finns säkert annan byråkrati än den kroatiska att kräkas över, men just nu är det denna som jag får pressad på mig.

    Dokumentet som ska uppstå ur detta är ett kroatiskt EU-ID-kort, vad man nu har det till.

    PS (till dem som eventuellt tittar in här under) Londi är nyopererad och svår att sköta med smärtor och klåda, så jag kommer att ligga lite lågt här den närmaste tiden.

  3. Skall inte du ha ett svenskt EU/ID kort? På detta skall ju medborgarskapet framgå (så att det kan ersätta pass). Jag har t.ex. ett svenskt kort som jag får genom ambassaden (smidigt), med det reser jag runt i Schengenområdet. Sen är jag ”skriven” i Wien(en engångsföreteelse)för att få bo och ev. arbete och sen är det inget mer.

    Ledsen att du har problem så bry dig inte om att svara på dessa funderingar. Hoppas allt går väl.

  4. Om en månad – är det i alla fall sagt, jag tror det när jag har det i handen – ska jag få avhämta ett sådant här kroatiskt EU-ID-kort på polisstationen. Jag ska då ta ett foto på det och visa hur det ser ut.

    PS Tack, just nu har Londi en lugn stund och därmed jag också. Må den vara åtminstone några timmar.

Kommentera