I Uelzen har jag varit fler gånger än jag tror, fast egentligen har jag aldrig varit där. Hm. Vad sa du nu? Jo, så här: Uelzen är en tysk järnvägsknut ungefär som Hallsberg eller Laxå i Sverige, fast Hallsberg och Laxå kanske inte är viktiga längre, jag tycker de verkar ha gått under jorden. Men Uelzen lever ännu helt öppet som ”viktig järnvägsknut”. När jag åker regionaltåg genom Tyskland (och det gör jag ju numera två gånger om året, Londi och jag alltså) får jag verkligen anstränga mig om jag inte vill passera Uelzen. Ja, ”passera” är väl lite lättvindigt sagt. Uelzen passerar man inte utan här byter man tåg. Man stiger av, går ner, går upp och stiger på. Uelzen har en mycket speciell järnvägsstation, för det är den wienske konstnären Friedensreich Hundertwasser som har formgivit den. Den prunkar i vackert glänsande färger och böljande former. Lustigt nog har jag aldrig lagt märke till detta förrän nu på resan hit igen. Och egentligen inte medan jag var där.
Londi och jag satt här utanför stationen och pustade ut efter trängseln i vagnen från Lüneburg och de stora förseningarna med elände och ”Notarzt am Gleis” (hade någon kastat sig framför tåget?). Trängseln fortsatte på stationen och människor gick fram och tillbaka och hoppades på att det äntligen skulle komma något tåg. Jag satt på en bänk och Londi satt eller låg under den, vi drack lite vatten och jag blängde missmodigt på guldkloten som prydde stationstakets hörn. Folk gick hit och dit och valde vinklar för att ta bilder av byggnaden. Likgiltigt lyfte jag min mobil och tryckte av, tänkte inget, såg egentligen inget, räknade bara tid och var arg över att vi hade tappat tre timmar och redan befann oss i förmiddagens slut. Efter en stunds pustande gick vi in i den märkligt snirkliga och färgglada stationen för att ta reda på vilket spår vi borde vänta vid – ifall det nu äntligen skulle komma något tåg som gick söderut. Jag gick under guldgirlander och förbi gnistrande och prunkande sfärer och utmed glänsande mörkblåa våglinjer, men tänkte inget om detta, jag tänkte på tiden och hur långt söderut vi skulle kunna ta oss och att det nog inte skulle bli särskilt långt.
Jag minns fortfarande brottstycken och glimtar av prakten jag såg därinne i stationen, men inget gick in till medvetandet medan jag ännu var där. Det var när jag dagen efter tittade igenom bilderna jag hade tagit, som jag fick syn på de underliga guldbollarna som blänkte och blankade mot himlen. Vad är detta, tänkte jag, men det var först när jag två kvällar senare i Villach fick internet som jag fick veta vad det var jag hade sett och var vi hade varit: Hunderwasserbahnhof.
≈≈≈
PS Ni anar inte hur väl den här texten passar till denna dag…
.. och du vill inte tala om det för oss, eller?
Marlena, nej egentligen inte, den dagen är förbi nu, en dag full av hinder och bråte att snubbla över.
Av bilden att döma var det en ovanligt sparsmakad Hundertwasser. Mot slutet av sitt liv formgav han så många kyrkor, bensinstationer, sopförbränningsanläggningar, vanliga hus och annat att en österrikisk journalist menade att landet blivit ”Verhundertwasserisiert”. På reningsverket i Wien lade han till en gigantisk replica av sin berömda keps. Den kostade många många tusen € av skattebetalarnas pengar – de blev mindre entusiastiska. Men ingen skulle kunna missa dessa byggnader som du tydligen gjorde i Uelzen.
Som du säkert vet hette han egentligen Friedrich Stowasser men t.o.m sitt efternamn snirklade han till och färglade en smula.
Tack Bengt,
för utvidgningen av temat. Ja, ovanligt sparsmakad åtminstone på utsidan. Jag hade som sagt en blockering i huvudet, Londi mådde inte riktigt bra och jag var upptagen med att inte förlora tid, med att få henne helskinnad tillbaka till Zagreb så smidigt som möjligt. Trängseln i vagnarna och alla tåg som denna morgon och förmiddag inte kom gjorde att jag till sist inte såg byggnaders utseende, fast jag hade en underlig känsla av att det var något, ska jag säga ”artificiellt”, med den här tegelbyggnaden.