Split – drömmar och fantasier

Split är en stad jag känner till från böcker och fantasier (om nu ”fantasi” och ”känna till” är möjliga att kombinera så här) snarare än från verkligheten. Det är sant att jag har satt ner fötterna i staden tre gånger, en gång för många år sedan, men det fick ett brått slut, och två gånger helt nyligen, fast ena gången handlade det just bara om att sätta ner fötterna. Så egentligen har jag bara varit här kroppsligen en gång och då bara för några timmar. Men i böckerna har jag varit här desto oftare, särskilt i Enzo Bettizas Esilio, som berättar om hans uppväxt här och där staden heter Spalato och hade en mera kosmopolitisk air än idag. Bettiza beskriver på ett ställe de gamla spalatinerna som utrotningshotade stenbockar som vilsna travar runt i gränderna och han syftar då inte alls bara på dem med venetianskt ursprung (ifall ni trodde det).

Splits stadsbild präglas i hög grad av Diokletianuspalatset, själva kärnan utgörs av denna jättelika byggnad och människor bor och lever sedan romartiden i det som finns kvar av detta byggnadsverk. Om kejsar Diokletianus har jag också läst någonting, men i minnet finns bara vaga och känslomässiga spår, något om hans grymhet och något om hur han efter att ha abdikerat levde som en skugga i gångarna och prången i sitt mastodontiska palats. Observera att detta senare sorterar under minnen som blivit till fantasier. Vill ni veta något på riktigt om Diokletianus, och om Split också för den delen, så finns det ett överflöd av sakliga och pålitliga källor.

Nå, nu gick jag alltså en kväll för inte så länge sedan omkring i ett hörn av Diokletianus’ palats och i huvudet hade jag det minnes- och fantasibagage som jag alldeles nyss kort beskrivit för er och en del annat mera obeskrivligt. Det var första gången jag var där, men jag kände igen mig, ända från senantiken, har jag nästan lust att säga. Både i de underjordiska passagerna, under pelarvalven och på de öppna torgen fick jag en stark förnimmelse av en oupphörlig mänsklig närvaro, av att det alltid har varit någon som sagt eller åtminstone viskat något här. Jag såg eller snarare hörde de många århundradena som en enda lång räcka av ord och fraser som strömmat ur människornas munnar, ibland ett tjockare flöde, ibland tunnare och någon gång bara med en enda röst.

Här går människor sedan alltid och vykortens och souvenirernas blänk i de uråldriga valven passar perfekt in i denna all-tid.

Kvällshimlen över palatset:

Och när jag tittar på folklivet här får jag en känsla av att det inte kan ha varit särskilt annorlunda på romartiden:

Hit till Luxor ska jag gå någon gång, fast jag minns inte längre varför, men det räcker att veta att.