Här går jag längs en uråldrig illyrisk väg. Hur många har gått här före mig och hur många kommer att gå här efter mig medan den ännu finns?
Det här lilla kapellet är förstås mycket yngre, men har ändå en air som snuddar vid evighet, där det sitter uppkrupet på klippan ovanför havet och blickar ut mot Brač och det dalmatiska fastlandet där bakom.
Luften här är mättad med lavendel och rosmarin och stänk av havets sälta, himlarna och havet är blåare än i någon fantasi. Mina steg på dessa stigar för mig bort eller kanske hem till en arkaisk tid.
Vackert… Det lovar gott inför en veckas vistelse några mil söderut, i början av oktober…
Ja, egentligen ännu vackrare. ”Några mil söderut” – var är det? Kanske har du redan sagt det, men nu minns jag inte.
På Peljesachalvön, i en by som heter Perna, nära Orebic.
På Peljesac vet jag att min hyresvärd här har sitt sommarviste.