Om att välja fel

Under rasten i Pardubice fattade jag i sorglös okunnighet beslutet att vi skulle övernatta i Bad Schandau, en vacker lite kurort vid Elbe i Sächsische Schweiz, alldeles intill den tjeckiska gränsen. Jag köpte våra biljetter och så klättrade vi upp på tåget. Medan vi for utmed Labe som sedan bytte namn till Elbe var jag säker på att jag gjort ett bra val. Det kändes som om en vacker lite lagom turistisk småstad vid vattnet skulle vara det rätta för Londi och mig efter en dag på tåget.

Inneslutna i det vackra eftermiddagsljuset steg vi av på stationen i Bad Schandau, gick nerför trapporna mot floden och klev på den lilla färjan som skulle föra oss över till vårt mål.

Ännu medan vi gick upp från kajen och svängde in på en av de små gatorna kändes allting perfekt. Jag började lite förstrött se mig om efter ett lämpligt pensionat och strax hittade jag ett som jag tyckte kunde vara något för oss. Vi klev in och gick fram mot receptionen och då dök det upp, det ordet som kom att bli ett slags symbol för mitt felsteg: Hochwasser. I juni hade staden drabbats av ett våldsamt högvatten som ställt de nedre våningarna i nästan hela staden under vatten. Många hus var inburade i byggnadsställningar och där inne blåste fläktarna oavlåtligt. Vi gick och gick och försökte leta oss högre upp på sluttningen, men där det gick att bo, bodde redan någon annan. Jag var envisare än vad som var klokt, så vi lämnade inte staden förrän kvällen hade sänkt sig över den. Jag tittade olustigt över det vackra flodlandskapet medan vi for tillbaka till stationssidan. Jag kände mig lurad av floden.

Efter en del väntade på den ganska ödsliga flodstationen dök tåget mot Dresden upp. Vi klängde upp, Londi trött och jag sammanbiten. Efter någon timme var vi framme och vi gjorde ett försök att ta in på ett ganska trevligt vandrarhem inte så långt från stationen, men nej, hundrummen var slut (fast fantastiskt egentligen att det finns vandrarhem med hundrum). Missmodiga knatade vi tillbaka till stationen och jag funderade på att leta i en annan riktning, men det blev inget av med det, för nu hade Londi fått nog. Hon fällde ihop benen under sig och gick inte att flytta. Jag var full av motstridiga känslor, jag tyckte synd om Londi, kände skuld för att jag dragit in henne i detta, var arg på Elbe, mig själv och slumpen eller ödet, ja, och så tyckte jag synd om mig själv och ville helst lägga allt åt sidan och fälla in benen under mig jag också. Men nej, det var ju jag som var mamman eller ledaren för den här lilla flocken, så jag måste tänka ut något, något uthärdligt. Jag satte mig ner bredvid Londi och väntade lite och under tiden såg jag mig om. Kvällen var ljum och behaglig. Jag bestämde mig för att leta igenom stationens möjligheter, i värsta fall utan Londi, men när jag började gå reste hon sig med en suck. Efter en stunds vandrande hittade jag en Wartesaal som inte såg helt ogästvänlig ut, det var i alla fall ganska rent och ingen där såg farlig eller konstig ut. Jag la mig på en bänk som var byggd för att vara obekväm, men det gick åtminstone att sträcka ut sig på den. Londi kröp in under bänken och jag drog in resväskan där också, gjorde handväskan till kudde och så sov vi, stötvis och oroligt, men vi sov.


Dresden – blick från tåget i gryningen

2 kommentarer till “Om att välja fel”

  1. Du är verkligen äventyrlig. Och envis. Jag vågar inte tänka på hur min rygg hade mått efter en natt på en väntsalsbänk…

  2. Hej Lennart,
    själv tycker jag att den här äventyren liksom tvingar sig på mig och jag tyckte inte heller att väntsalsbänken var bekväm. Jag hoppas det dröjer innan jag ligger på en sådan igen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *