Heta dagar i Zagreb nu med gazpacho, persikor och aprikoser som huvudföda. Jag blickar tillbaka mot vår dalmatiska resa. Vår fasta punkt var Zadar, en stad som jag tidigare bara läst om och då under dess italienska namn Zara i Enzo Bettizas självbiografiska ”roman” Esilio. En övervägande majoritet av stadens befolkning var före andra världskrigets slut italiensktalande, men nu är staden nästan helt kroatisk.
Under dessa dagar var vi fyra människor och en hund. Mest var vi ute på de närbelägna öarna, men vi hann med flera rundvandringar på den ö som utgör Zadars gamla delar.
Blick in i staden genom en av stadsportarna:
Staden har ett underbart golv som är som gjort för barfotagång, men det var bara Londi som provade på det:
Kudda och Londi
Kyrkan Sankta Maria:
En ny sevärdhet eller snarare hörvärdhet i Zadar är Havsorgeln:
Mina fyra färdkamrater, mer eller mindre synliga:
Blev det ljuv musik från havsorgeln, eller i varje fall ljud som gick att lyssna till?
Ljudet är fascinerande, fast jag vet inte hur länge jag skulle tycka om det. Kanske räcker det med det man hör medan man går en runda utmed udden.