”Vägen till Dajla är ingen väg.” Den gångna helgen beträdde jag för första gången på tjugofem år Istriens jord söder om den slovenska gränsen. Nu verkade allt mera hemma än det hade gjort då, den där veckan för länge sedan. Dajla var en ny plats för mig, men ändå inte. Dajla är en by som ligger i den röda jordens område; längre in åt öster på den istriska subkontinenten – ja, Istrien verkar så ändlöst – är jorden grå och sedan vit, men de jordarna har jag inte upplevt. Inte medvetet i alla fall.
Havet hade jag inte heller sett på länge, kändes det som, men egentligen var det bara några månader sedan jag blickade ut mot Miramare i Trieste. Men havet saknar jag alltid när jag inte har det nära. Jag vet vad Ilma Rakusa menar när hon ger en bok namnet Mehr Meer.
Blick ut mot havet:
Blick in mot land:
Gud, så vackert. Och Londi svartare än någonsin mot allt det blå.
Här har vi ljuvligt sommarväder med lagom temperaturer för en nordbo. Hoppas ni också har det.
Hej Marlena,
ja, Londi klädde i landskapet. Här blir nog äntligen hett.