Erster deutsch-österreichischer Poetry Slam in Zagreb

I förrgår kväll var det ”erster deutsch-österreicher Poetry Slam in Zagreb”. Platsen för händelsen var en sal i Kino Europa, där så mycket händer.

Salen var mer än full, rätt många fick nöja sig med ståplats eller sittplats på golvet. Stämningen i publiken var dynamisk och beredd att ta emot. Många av åhörarna var tyskar eller österrikare, men en stor del var naturligtvis kroater, bland dem en del studenter från Filozofski fakultet. Hur levde då de fyra poeterna på scenen upp till detta? Väl, vill jag säga och organisatörerna också. Tempot var högt och intensiteten så kompakt att det kändes som om ordfloden var materia som vällde över oss i rytmiska stötar. ”Sprachakrobaten” är en beteckning som sitter mitt i prick, om man vill beskriva de framträdande med ett ord. Det ångade runt alltsammans eller runt de fyra: Mieze Medusa, Dalibor Marković, Philipp Khabo Köpsell och Markus Köhle. Och samarbetet med oss i publiken löpte som om vi alla hade tränat i timmar inför detta kraftprov.


Mieze Medusa på scenen

Vad handlade då texterna om? Jag börjar med att citera ur programmet (ifall den övre bilden skulle falla bort):

…so nennen sich jene, die in wenigen Minuten ganze Gesellschaftspanoramen entwerfen: von Luftschlössern der Liebe über Auswüchse des Konsums bis hin zu abgebrannten Ruinen des Sozialen, nicht zu schweigen von den Hinterräumen des alltäglichen Rassismus. In rhytmischen Sätzen nehmen sie den alltäglichen Wahnsinn unter die Lupe und auf die Schippe und werfen ihn dem Publikum mit Schwung und viel Humor vor.

Ja, kort sagt var det alltså teman som kärlek, konsumism, social nedrustning, rasism. Ställningstaganden som det inte går att invända emot (om man inte är galen) och som är riktiga. Just därför lämnade de ett lite blekare intryck hos mig än själva framförandet som ju var strålande. Jag försöker komma på vari i problemet ligger. Kanske detta att alla ”hade rätt”, både poeter och publik, inget tvingade in oss i ett dilemma eller fick oss att stirra in i våra egna brister och tillkortakommanden. Ingen öppnade med sina ord ett nytt oväntat fönster…

På hemvägen kände jag mig på ett plan upplivad men på ett annat plan låg en lite fadd känsla inkrupen. När jag kom hem satte jag mig att läsa det lilla diktbandet Nog nu med Wisława Szymborskas sista dikter. Bland annat läste jag dikten ”Någon som jag iakttar sedan en tid tillbaka”, som slutar med raderna jag citerade här under pausträdet igår. Den läsningen hjälpte mig att komma ifrån klyvningen och till ett djup, fast nu anar jag att nog begärde för mycket av de fantastiska språkakrobaterna. De svingade sig utan skyddsnät våghalsigt kors och tvärs under cirkuskupolen och fångade bollar och eldslågor i flykten i exakt rätt sekund. Jag kan väl inte begära att de samtidigt med detta skulle skriva som Szymborska?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *