Jag har under en stor del av mitt liv känt en dragning till vandringsleder och vallfartsorter, kanske ibland mer med hjärtat än med fötterna, men fötterna vill förstås också gå. Då och då när jag följer sådana här stigar eller vägar tänker jag att var och en av dem är ett stycke av samma väg och att om jag skulle bestämma denna vägs sträckning eller ge den ett namn skulle jag nog helst vilja kalla den för vägen från Santiago de Compostela till Samarkand.
För någon dag sedan befann jag mig strax före kvällningen återigen på denna väg från Compostela till Samarkand. Jag gick inte många steg längs den, men jag kom till en helig plats, en uråldrig vallfartsort på den lilla bergsryggen Svete Gore som med sina fem kyrkor blickar ut över det böljande slovensk-kroatiska gränslandet vid floden Sotla.
Här uppe finns rymd och vidd för tankar och ord om liv och död på ett helt annat sätt än nere i vardagsbruset och vimlet. Allt här är öppet mot alla tider och mot evigheten.