Stormen visslar runt knutarna och snön yr och yr. Det vågiga vita täcket där ute är minst knähögt. Londi och jag gick mitt på gatorna eller genom trånga uppskottade gångar. Vi stretade på till fruktaffären för att köpa grönkål, äpplen och clementiner. Londi hann bli vit medan hon väntade vid dörren och ändå rafsade jag åt mig sakerna så snabbt jag kunde och betalade med en bred gest. Efteråt märkte jag att jag tappat 50 kuna någonstans. Hemåt gick vi en omväg för att komma undan de hårdaste vindkasten, en omväg genom långa slingrande gångar.
Hvarska
Vukovarska
gång
Medan vi gick tänkte jag med sorg på hunden Buba som levde sin sista dag igår. Och jag tänkte på Draženka som miste honom och på alla våra gemensamma vandringar och promenader. I vår och sommar och höst och vinter såg jag för min inre blick oss fyra gå i parken vid moskén, nere på Savas flodbankar, i Savicas djungler, runt den lilla sjön Bundek, uppe på kammarna under Japetićs topp, på stigarna upp mot ruinen Lipovec grad, på alla de olika stigarna på Medvednicas (eller Sljemes) sluttningar, längs den gröna sköna Mrežnica, under träden på stranden vid Omišalj, på torget i Samobor och i bergen ovanför staden, längs stigarna vid borgen Ozalj. Ännu i söndags gick vi tillsammans vid Brestovac…
Hundar vet mycket om vägar.
Vi kom aldrig till Jarun tillsammans.
Så sorgligt. Men vilken vacker hyllning till Buba i de där bilderna. Han kommer att bli ihågkommen av många.
Sorgligt. Jag minns honom så väl, han var så snäll. Jag var på utflykt med honom m fl i våras, och en gång träffade jag honom vid moskén, en kväll. Då kände han tydligen igen mig, för han hoppade lite oväntat upp på mina lår med framtassarna, för att hälsa. Jag blev så glad!
Draženka for till Slatina i Slavonien och begravde honom i sin mammas trädgård natten till idag. Jag tror jag förstår hur tomt det känns för henne nu.
Buba kommer även jag att sakna fastän jag bara mött honom på bild. Han såg ut att vara en godmodig, snäll och trogen hund- med stor livserfarenhet. Gamla hundar har en vishet som är nästan profetisk ibland, kan jag tycka. Det blir tomt efter en älskad vän och kamrat på färden. Jag har också en gammal hund och jag tänker på varje dag som går med stor tacksamhet. Mina tankar går till Draženka- och vilken vacker hyllning du skrivit, säger även jag.
Instämmer med alla ovanstående. Kanske en extra kram till Londi ikväll också.
Thank you Bodil for you kind words and you Pernilla for remembering Buba in such a beautiful way.
Jag kommer sakna honom här på bloggen! Londi och Buba såg alltid så förtrogna ut, så som de känt varandra hela livet. Ge Draženka en kram från oss!
En stor kram även till dig och fina Londi,
Constanze
Ja, det var alltid Londi och Buba.