Jag stannar lite i det förflutna och tittar på regnets tecken på en vägg i Piran. Jag står kvar i fönstret den där eftermiddagen i början av september och tänker på ingenting särskilt eller kanske lite på hur Alex, Londi och jag nyss suttit i den där utomhusserveringen, som på ett luftigt skepp. Vi åt bläckfisk och drack vitt vin och skrattade och tittade på människor som gick förbi med uppfällda paraplyer. Höga träd, kanske lindar, gav en grön nyans åt ljuset. Och bakom husraden mittemot hördes ett svagt brus från havet.