Om smärta och grymhet

Det har varit svåra dagar – kanske kommer Londi och jag ut på andra sidan av den här tunneln som nya eller förändrade personer.

I torsdags gick vi till veterinärsmottagning för den ödesdigra operationen, steriliseringen (orsaken till det här extrema steget var den livshotande livmoderinflammation som Londi råkade ut för i december). Gång på gång längs vägen till motagningen stannade Londi och tittade menade på mig och jag förstod att hon förstod att detta inte var någon lycklig vandring. Hon böjde sig för mitt hemska beslut, som jag egentligen inte stod bakom själv, men som jag kände mig tvingad att vilja. Jag tänkte på vägen dit, att nu är vi ännu på den här sidan, sedan kommer det att vara en tid, kanske länge, då vi är i limbo och sedan kommer vi, om allt går någorlunda bra, ut på den andra sidan, överlevnadssidan, hur kommer det att vara där?

Vi kom in. Londi såg sig om och ville ut. Jag försökte att inte tänka på något alls. Hon fick den första sövninssprutan, föll ihop, kräktes och låg sedan bara där. Jag skickades ut, gick hem med mekaniska steg och tomt huvud. Nej, jag kan inte stoppa det mer, tänkte jag och trampade själlöst på. Hemma försökte jag att inte tänka ”nu skär de här, nu skär de där”. Jag kände mig fastspikad vid vårt öde. En timme gick och jag tänkte med fasa att nu har det skett, nu kommer hon aldrig mer att… Jag kände hur livet klövs i före och efter och jag visste att nu var det efter. Telefonen ringde, en röst sa att nu är det gjort, nu kan ni komma och hämta. Jag ringde Draženka och sa att nu. Hon kom med bilen – Buba var med och det kändes på något vis försonande – jag sprang ner med en filt på armen, ut i iskylan, det är otäckt kalla vassa dagar här just nu. Vi for iväg. Vi kom fram. Där låg Londi på golvet på en blå filt ännu medvetslös. Plötsligt pep hon och försökte resa sig och så kissade hon på sig. Det ville hon inte och hon klagade hjärtskärande. En bår togs fram och vi fick upp henne på den och lirkade in henne i baksätet i bilen. Buba och jag satte oss på ”Beifahrersitz”. Draženka körde så försiktigt hon kunde över snövalkarna och genom modden och parkerade till sist på en förbjuden plats vid bygget mitt emot ”vårt” hus. En man från fläktfirman i bottenvåningen hjälpte oss att få ut båren med Londi på ur baksätet – ett stort vitt skåp välte framför fläktaffären under tiden, men vi lät bli att fundera över det. Vi kom in i hissen och upp och in i lägenheten och ”lastade” försiktigt försiktigt av den ännu omtöcknade Londi på ett dubbelt ulltäcke i det mörka fönsterlösa vardagsrummet.

Detta var ju egentligen gott och väl, men det fanns en baksida och det var att veterinären inte velat lämna med något smärtstillande. ”Det är inte bra för hon kan göra olämpliga rörelser om hon inte känner smärtan”, fick jag som förklaring. Detta är grymhet, det vet jag, det är precis samma slags grymhet som en gång sa att spädbarn – eller ofödda barn för den delen – inte känner något eller i alla fall inte lika mycket som andra människor. Det är de mäktigas och starkas monopoliserande också av smärtan, som om det inte räckte med alla de andra monopolen.

≈≈≈

PS I Salongen finns en ny text.

10 kommentarer till “Om smärta och grymhet”

  1. Åh, det är så hjärtskärande att läsa om detta hemska. Stackars lilla Londi. Stackars dig. Tunneln har ett slut- det har den. Jag hoppas att Londi blir starkare för var dag som går- att hon, med din kärleksfulla hjälp ska tag sig genom tunneln mot det ljusa.

  2. Tack Ingrid,
    det är svårt det här att veterinären inte vill ge smärtstillande och det finns inget receptfritt att få på apoteken – inte för hundar. Jag vet mer än en annan veterinär här som kan tänka sig att – kanske – ge smärtstillande men då måste vi ta oss dit och det går inte i den här kylan och dessutom är det inte bra att ta henne ut och in bilar heller. Allt sådant gör för ont. Nu ligger hon på badrumsgolvet och vill vara ifred, så jag håller mig stilla och tyst.

  3. Vilket idiotiskt resonemang av veterinären… Då skulle man ju kunna befara detsamma om människor, post-op. Och det gör man ju inte. Man borde egentligen rapportera den där människan för djurplågeri.

  4. Tycker så synd om Londi och dig! Det låter fruktansvärt det här! Om det är någon tröst, så dog ju Magic pga livmodersinflammation när hon var 13 år och för gammal att opereras. Jag tänkte då att det var synd att hon hade livmodern kvar. Hon hade aldrig fått valpar ens. Men det är klart att man inte utsätter en hund för operation om det inte är nödvändigt. Hoppas att Londi piggnar till snart. Kan du ge henne en vanlig Alvedon för att minska smärtan lite, men inte så mycket att hon börjar hoppa omkring? kramar!

  5. Tack Catharine,
    jag kom inte ihåg eller visste inte att Magic dog av livmoderinflammation. Ja, jag tror att det var rätt att göra operationen efter att Londi blev så väldigt sjuk i december. Det är det här barbariska kring smärtlindringen som får mig att bli desperat. Alvedon ska visst inte vara bra för hundar. Däremot säger alla jag talat med som vet något om detta att aspirin inte ska innehålla något som hundar inte tål. En väninna till mig kom hit med italiensk aspirina för en timme sedan och vi gav henne en halv brustablett upplöst i lite vatten och doppad i bröd. Nu väntar jag på att det ska hjälpa åtminstone delvis.

    Kram!

  6. Det låter bra! Aspirin ska förresten visst vara nyttigt även för oss tvåbenta varelser att äta dagligen 🙂 Hoppas Londi får alla goda effekter, men håller sig ändå lugn. Har hon tratt?

  7. Just nu sover hon och har slutat pipa och gny, så kanske har det hjälpt lite. Nej, hon har ingen tratt och hittills har det inte verkat behövas.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *