Londi och jag kommer sannolikt att sätta ner fötterna i Trieste på vår väg mot Bologna om några dagar. Trieste är en nästan okänd stad för mig utom som Italo Svevos, Umberto Sabas, Fulvio Tomizzas och Claudio Magris’ stad. Trieste har länge legat så gott som helt i litteraturens land för mig. Men på senare tid har jag kommit att upptäcka stadens slovenska sidor både i nuet och i historien, fast Fulvio Tomizza nog redan tidigare givit mig några inblickar i detta.
Jag läser dikten Trieste av Umberto Saba:
Trieste
Ho attraversata tutta la città.
Poi ho salita un’erta,
popolosa in principio, in là deserta,
chiusa da un muricciolo:
un cantuccio in cui solo
siedo; e mi pare che dove esso termina
termini la città.
Trieste ha una scontrosa
grazia. Se piace,
è come un ragazzaccio aspro e vorace,
con gli occhi azzurri e mani troppo grandi
per regalare un fiore;
come un amore
con gelosia.
Da quest’erta ogni chiesa, ogni sua via
scopro, se mena all’ingombrata spiaggia,
o alla collina cui, sulla sassosa
cima, una casa, l’ultima, s’aggrappa.
Intorno
circola ad ogni cosa
un’aria strana, un’aria tormentosa,
l’aria natia.
La mia città che in ogni parte è viva,
ha il cantuccio a me fatto, alla mia vita
pensosa e schiva.
≈≈≈
Jag prövar att översätta orden i den del av dikten jag tycker bäst om:
”hon är som en gatpojke, kärv och glupsk,
med blå ögon och händer som är för stora
för att skänka en blomma;
som en kärlek
med svartsjuka.”
”kärv och glupsk” är förfärligt bra, och en påminnelse om att den ögonblickliga översättningen ofta är bättre än det månadslånga studiet…
Gunnar, ögonblicket räckte förstås inte till hela dikten, så det fick stanna vid det här. Resten får göras under ett månadslångt studium.
Från Trieste har jag ett par minnesbilder. Parkeringen vid Wärtsiläs stora kraftverk – två gånger hamnade vi där när vi körde fel på väg till Slovenien. Två gånger, för den första gången blev vi inte insläppta i Slovenien utan hyrbilskontraktet. Dagen efter vinkades vi bara in, utan kontroll…
Och så en välbehövlig vila med fantastiskt kaffe och bakverk på klassiska Caffé Tommaseos uteservering, efter att vi strosat runt lite i stan.
http://www.caffetommaseo.com/default-en.aspx
När gjorde du denna resa? Hoppas jag/vi slipper åka omkring i lo stabilimento della Wärtsilä italiana. Caffè Tommaseo däremot ser lockande ut, men släpper de in Londi där…
Oj, tiden har rusat iväg. Det var 2003. Jag har kvar en liten sten från Rilkepromenaden vid Duino, där vi stod där en stund och såg på slottet. Men inga änglar dök upp…
Vi bodde först i Aquileia och sen hos en vin- och kiwiodlande bonde i Siaco, inte långt från Udine. Friulien var fantastiskt, vi körde runt en hel del. Och så åkte vi en sväng ner till Istrien.
När jag läser min lilla reseanteckningsbok får jag lust att åka dit igen.
Speciellt som det nu har fallit lite slasksnö här som fryser på. Brrr.
Det var kanske det året då du/ni var i Venzone också? Aquileia tycker jag mycket om (och Cividale, Udine, Gorizia, Palmanova, Cormons…). Var det i Siacco (inte för att bråka om stavningen, men för att vara säker) ni bodde? Det ligger i så fall ett stenkast från Ravosa där jag har varit några dagar under ett antal eftersomrar på en agriturismo som heter La Faula. Magredis heter nästa by och sedan finns där en by som heter Salt och en som heter Faedis… Underbara trakter! Fast jag tror nog det är rätt kyligt och kanske till och med slaskigt där med just nu.
Jo, vi var i Venzone, under ett kraftigt åskväder. Och visst heter byn Siacco! Vi bodde ganska fint: http://www.villacoren.com/
Men glömde du inte nämna James Joyce?
Jo, det gjorde jag – eller utelämnade tillfälligt. För inte så många dagar sedan gick jag förbi honom på den där bron inte så långt ifrån det serbiska huset eller den ortodoxa kyrkan. (Jag måste tillbaka till Trieste för jag behöver lära känna staden på riktigt.)