ett stycke från Brežice
Über die Heide
Über die Heide hallet mein Schritt;
dumpf aus der Erde wandert es mit.
Herbst ist gekommen, Frühling ist weit,
gab es denn einmal selige Zeit?
Brauende Nebel geisten umher;
schwarz ist das Kraut und der Himmel so leer.
Wär ich hier nur nicht gegangen im Mai!
Leben und Liebe – wie flog es vorbei!
Theodor Storm
°°
Fast dimma kan egentligen i lika hög grad ge en känsla av skygd som av avstånd…
”Skygd” – vilket fint ord! Insvept i skygghetens dimma där man endast kan skymtas som en vag varelse och där man själv bara kan uppleva omvärlden som dimmiga figurer eller föremål.
Solen går ned, och molnen vandra med vefullt sinne
hän över skummande sjö, över susande skogars skymning.
Måsen skriar på ödsligt skär,
falken dväljes i klyftans skygd:
trött att jaga han gömt sin näbb i
vingens av skurar tyngda dun.
Så inleds Viktor »Höstkväll« från1881. Upptäckte precis att en variant av ett par av stroferna finns med i en av Singoalla-utgåvorna.
Här finns båda att läsa.
Bengt,
ja, du har helt rätt, jag valde det där ordet ”skygd” mycket noga – jag hade först något annat på tungan, men bestämde mig sedan för det.
Agneta,
det är tid för sådana dikter nu och det är lätt att ”velustigt” gå in i dem.