Jag har börjat läsa en antologi med noveller från Schweiz, noveller från alla de fyra schweiziska språkområdena.
Nyss avslutade jag Eleonore Freys märkligt svävande text ”Inte ett sant ord” i Ulla Ekblad-Forsgrens översättning (det kan inte ha varit lätt att översätta alla de här glidande ordlekarna som Mond-Mohn [måne-vallmo] och ”liknande”). Så här börjar den: ”Jag säger, skogarna är blå, och man säger, gröna.” Och det är ännu helt gripbart förstås. Men det blir svårare att hålla fast stoffet i handen än så (om man nu vill det), fast ändå ofta mycket konkret och närmast vardagligt:
När Undine en gång gick iland därför att hon förälskade sig i en människa var hon så ledsen att hon alltid var gråtfärdig. Jag är van är att se världen genom vatten, sade hon när någon försökte trösta henne och hon fortsatte att lämna spår efter sig på de dammiga gatorna. Strömkarlar och sjöjungfrur känns igen på den blöta fållen på deras kåpor.
Jag går nu självsvåldigt vidare i texten och visar upp precis vad jag vill utan att fylla ut mellanrummen mer än lite nyckfullt:
Tittar man genom ett fönster ut på gatan när det ösregnar ser man hur ljusen rinner över rutan i rött eller vitt, faller ned i spegeln, bryts i den svarta blötan och slutligen faller isär likt ett dragspel som glider ur handen på en. Staden står på huvud och fötter på en och samma gång. Inte bara längs floden. Även på Domplatz, och inte en människa kastar en skugga i regnets glans.
Hon funderar över tidens gång på ett kanske ändå annorlunda sätt (alla sådana sätt är tydligen inte avverkade):
Allt det där står bara still ett ögonblick framför Aldrig och Alltid, gränsbergen för vår värld. Hur länge detta pågår innebär en skillnad endast för oss. Det som förflyter långsammare än vi själva kallar vi beständigt. Det som förgår snabbare är rök och blå dunst, och vi litar inte på det eller vi älskar det som blommorna och sörjer det.
Då och då återvänder hon till papegojorna som lever bland de sista ruinresterna i en av människor för länge sedan övergiven stad:
Kanske kunde papegojorna hjälpa till här, dem som de berättas om i historien om den begravda staden och om vilka man inte visste huruvida deras gälla skrik var språket på den tiden då staden fortfarande stod kvar.
Någonstans mot slutet av den lilla berättelsen kommer den här raden: ”Vad gör det för skillnad om man har mark under fötterna eller inte så länge man simmar.”
bokens utsida är som så ofta annars deformerad av mig – tro inte bilden!
Det är förlaget Tranan som har givit ut Schweiz berättar: Sensommarmöten.
Jag längtar så efter mitt exemplar- det är på väg till mig från bokhandeln just nu. Det är inte ofta man får fyra språkområden i en enda bok- mycket spännande.
Radar har ocksa nylingen publicerat ett schweiziskt nummer – http://levhrytsyuk.blogspot.com/2011/09/blog-post.html. Det ar alltsa nummer 4 som galler. 🙂
Ingrid,
ja, den innehåller mycket fint. Nyss blev jag väldigt tagen av Adolf Muschgs ”Avskedsbrev till en livräddare”. Jag har väl läst halva ungefär – på tvären så att jag har tittat in i alla språkområdena.
Lev,
jag klickar antagligen klumpigt och hittar inte riktigt in. Vilka schweiziska författare är med?
Kanske det var du som fick det sista exemplaret av just den där antologin som jag hade tänkt köpa i Göteborg! Jag såg den ligga i travar på fredagen, men på söndagen var den slutsåld. Bra att bli påmind, nu skall jag beställa den.
Hej Pia,
kanske det. Jaså, du var också på bokmässan i Göteborg – ”konstigt” att vi inte sågs. Vill du att jag skriver om den här antologin för Hbl eller har du möjligen givit uppgiften till dig själv. (Man kunde också göra ett gemensamt Plock&fynd kring den…)