Hapensaari i dikten

En dag i förra veckan var det omprov i muntlig framställning för studenterna i årskurs två. Mellan två av dem uppstod en stor lucka, så jag såg mig om i arbetsrummet efter något att läsa. Jag fann en antologi utgiven av Svenska litteratursällskapet i Finland och började bläddra i den. Snart visste jag vilken av texterna jag ville läsa. Det var ”Hapensaari i dikten” en text om Emil Zilliacus och gården Hapensaaris plats i hans diktning. Essän är skriven av sonen Henrik Zilliacus.

Texten börjar med den här dikten ur debutsamlingen ”Offereld”:

Solförfylld och ekomsusad
står min gård på fruktbar grund.
Fjärden, blå och böljekrusad,
omger den, och vik och sund.

Under junidagar regna
aplarna sin vita blom.
Granars gröna häckar hägna
höstens röda rikedom.

Gyllne löven lönnar, lindar
ned på parkens gångar strö.
Högt mot fönstren nordanvindar
hopa vinterns vita snö.

Trötta tankar, sjuka sinnen
sövas där till stilla ro.
Blödande och ljuva minnen
i de låga rummen bo.

Luften var tjock och tät i det trånga, övermöblerade arbetsrummet, utanför lutade solvärmen tung mot rutan och jag sökte och fann svalka i denna djupt nordiska rad: ”Fjärden, blå och böljekrusad”.


en fjärd från min "blåa period"

Så här djärvt avslutar Henrik Zilliacus förresten sin betraktelse:

Karelens Ithaka har man kallat Hapensaari. Uttrycket är väl underbyggt. Ändå tror jag att det vore mera i samklang med Emil Zilliacus känslovärld att tala om Ithaka som Greklands Hapensaari.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *