Die Zeit der Mirabelle

Här i Sigečica börjar klarbärens tid gå mot sitt slut, men det gör alls ingenting för en ny fruktsäsong är redan i gång: ”Die Zeit der Mirabelle” kallar jag den och tänker på en bok som jag inte säger vad den heter och som jag aldrig läst, men som jag nog en gång ska läsa. Vi går under plommonträd, små mirabeller, tror jag att det är och då och då sträcker jag in en hand i bladverket och hämtar ner ett litet guldgult klot – de här plommonen är faktiskt nästan helt runda. Ibland ger jag Londi en halva, men om den inte är alldeles perfekt mogen spottar hon ut den igen.

De här plommonträden står nästan alla utanför trädgårdarna. Ut ur trädgårdarna tittar i stället en för mig okänd sort av blommande träd. Ja, jag har säkert sett dem förr, men jag känner inte deras namn. Så här kan de se ut:

I ena handen håller jag en käpp, för nu löper Londi igen och de lösgående hanhundarna följer Londi i hasorna. I morse fick jag fäktas ordentligt med två gråraggiga bestar i ett gathörn. Londi är naturligtvis inte nöjd med mitt vaktande, men hon finner sig i det. Vad ska hon göra? Som tröst får hon träffa den lille trebente för han når ju inte upp.

5 kommentarer till “Die Zeit der Mirabelle”

  1. Just sådana plommon hade vi en gång i vår trädgård. De ger en ljuvlig sylt/marmelad om du orkar.

    Blommorna: Tyckte den översta var hibiscus, men när den nedre bilden kom fram blev det ?
    En sorts malva?

    Hibiscus, om blomstammen är en smula vedartad, och löven kantiga, lite glatta.

  2. Tack Mamma,
    jag tror Kudda har rätt för jag googlade lite efter hibiscus syriacus-bilder och det var väldigt likt.(Det mesta verkar komma från Kina: apelsiner, pasta…)

    Gabrielle,
    nu syns kanske inte bladverket så väl här, men så vitt jag kan se är blommorna här av samma sort. Det finns ytterligare färger och de är mycket vackra allesammans. Plommonen nöjer jag mig nog med att äta från kvist. Jag äter kilovis med frukt varje dag just nu – både självplockad och inhandlad.

    PS Jag tror att jag löser upp det lite onödiga ”mysteriet” med boken jag tänkte på och som fick inspirera till titeln på det här inlägget. ”Der Geist der Mirabelle” av Siegfried Lenz var det. Till min glädje fann jag nu att jag har hans ”So zärtlich war Suleyken” här. Inte alls konstigt egentligen men glädjande.

  3. Mirabell – utan e – hette en docka som växte upp av ett frö, i en av Astrid Lindgrens böcker. Minns jag rätt så är det i Nils Karlsson-Pyssling-boken som berättelsen finns.

    Ser att Lenz bok handlar om »Geschichten aus Bollerup« en by vid Östersjön. Förmodar att Bollerup här är en fiktiv tysk by, men undrar om Lenz tagit namnet från sskånska Bollerup?

  4. Siegfried Lenz är ursprungligen från Lyck/Masuren i Ostpreußen och efter andra världskriget kom många av de fördrivna ostpreußarna till Schleswig-Holstein (kanske för att landskapet där påminde mest om deras gamla hemland). Lenz bor visserligen sedan 1951 i Hamburg, men jag föreställer mig att han har en hel del förbindelser med Schleswig-Holstein och där kan byarna heta sådant som Bollerup. Området har ju varit omväxlande danskt och tyskt under långa tider. Men förmodligen är Bollerup ändå ett fiktivt namn. Och – innan jag avslutar denna oavsiktligt lite långdragna utläggning – vid slutet av andra världskriget försökte Lenz ta sig över till Danmark, men han hamnade då i brittisk fångenskap i Schleswig-Holstein (om jag inte minns fel här).

    Mirabell(e) är ett vackert namn, som man säkert kan vilja ge inte bara till plommon och frödockor. Här är förresten en introduktion till ”Der Geist der Mirabelle” som jag hittade på nätet:

    ”Der Mirabellengeist prägt Charaktere…

    In Bollerup, einem Dorf an der Ostsee, heißen nur wenige Leute anders als Feddersen. Um sich gelegentlich voneinander zu unterscheiden, haben sich die Einwohner Zusatznamen gegeben: die Kneifzange zum Beispiel, der Schinken-Peter, der Dorsch oder die Schildkröte. Man sieht, Bollerup hat seine Eigenheiten. Zu ihnen gehört zweifellos auch der selbstgebraute Mirabellengeist. Er produziert seltsame, krummwüchsige Gedanken, aber auch erstaunliche Einfälle, er prägt sogar Charaktere. Und von ihnen erzählt Siegfried Lenz in diesen zwölf Geschichten und knüpft damit an seine berühmten Erzählungen aus Suleyken an. ”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *