Det här är en morgon för en dikt av Adam Zagajewski, viskar jag hemlighetsfullt till mig själv och ler lite inåtvänt, men det är det inte någon som ser.
Jag låter den dalmatiska clementinen ligga kvar på Antenner i regn, på bilden av Antenner i regn från september. Sedan tar jag den verkliga boken och bläddrar fram en sida och nu läser jag:
När far vandrade
När far vandrade i bergen, oförtrutet,
tålmodigt, ibland i timmar i regn,
iförd pelerin, så som en gång pilgrimerna
tågade till Spanien, föreföll det mig
att just så, längs mjuka slänter,
ska han en dag gå över till den andra sidan,
men jag hade inte märkt de plötsliga
sprickorna i marken, lömska avgrunder,
som ju måste finnas vid sidan av
stigarna prydda med skyltar för turister,
vita, blå eller röda;
i stupen finns inga färger,
där bor skuggan, växer björnbären,
som blir söta först på hösten.
översättningen är Anders Bodegårds
Zauberhaft. Jag satt hela helgen ute på landet och läste Zagajewski. Vilken lysande poet. För några decennier sen var han Polens litterära enfant terrible, eller åtminstone jourhavande bildstormare (med återkommande utfall mot gamla mästare som Czesław Miłosz och Zbigniew Herbert); sen har åren gått och nu är han nästan vår tids Goethe, oändligt vis (utan att någonsin bli oskarp)och med minnena som huvudsaklig promenadväg.
Ja. Jag säger ibland att jag alltid läser Zagajewski och jag tror faktiskt att jag talar sanning, för det är så många dikter eller diktfragment som sitter fast i mitt huvud sedan år, till exempel det här (ur ”Postumt opus”):
Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,
hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande
från osynliga hästar på bete. Det var som om
natten skrattade för sig själv, överlycklig.