Inför Nachhernachher

För ungefär ett år sedan stötte jag på ett udrag ur en novell av den schweiziska författaren Marina Bolzli i den ukrainsk-polsk-tyska litteraturtidskriften Radar, som främst kommer ut på nätet. Jag gillade texten och översatte den och satte in den i Salongen.

Lite senare fick jag Bolzlis adress och ännu lite senare, närmare bestämt någon gång förra sommaren fick jag hennes roman Nachhernachher. Efter läsningen skrev jag lite om den här under pausträdet:

Det är en roman om en ung kvinnas gradvisa glidande bort från den tillvaro där hon förut varit hemma och som hon känt en oreflekterad tillhörighet till. Strax före romanens början störtar hennes värld samman, då hon förlorar den stora kärleken. Rubrikerna till romankapitlen utgörs av klockslag från morgon till kväll av en och samma dag och ”handlingen” består i en monolog, som verkar var riktad till en (tänkt) granne i huset där kvinnan bor.

I de första kapitlen beskrivs ett tillstånd av bedövning, en bedövning som följer direkt på slaget och som föregår smärtan. Sedan kommer smärtan, minnena, sorgen och så småningom ett slags förfall och förlust av verklighetsorientering. Alltsammans berättas mycket detaljerat nästan smärtsamt pedantiskt och förloppet ter sig som en blind och döv vandring utmed tomhetens trögflytande massa.

Språket i boken har ett starkt sug och en betvingande rytm och måste upplevas – helst i original. I slutet av det där inlägget finns några korta avsnitt både i original och i min översättning.

Ikväll mellan halv fem och sex kommer Marina Bolzli att besöka högskolan Dalarna där en studentgrupp kommer att ställa frågor till henne om denna hennes roman ”Nachhernachher”. Det kommer att ske ute i cyberrymden och jag kommer också att vara där. Just nu biter jag lite på naglarna för att det ännu är så långt före nachher och vem vet hur det kommer att vara nachhernachher. Jag håller tummarna för att tekniken inte ska svika oss…