Genom en studenttext om staden visste jag redan något om den vind – boran – som tidvis sätter sin prägel på Senj. Boran är en nordanvind som jag annars tidigare stött på i Italo Svevos eller Claudio Magris’ triestinska romaner. Den här dagen visade den upp sig i all sin isande vildhet.
Vinden slet upp hårda vita köldstrimmor i havsytan och någonstans långt ute for ett eldklot hit och dit tätt ovanför vattnet, som ett övernaturligt fenomen. Boran ryckte mössan av huvudet på mig och slungade den efter några ilsnabba sicksackdrag mot piren. Bara slumpen lät mig få tag i den igen.
Efter några stretande steg insåg vi att det inte gick att vara ute i detta elementens raseri och ändå sken solen muntert över kaoset.
°°
PS Salongen bjuder på en ny sydslavisk text.
Vi var i Senj nån gång i sept/okt 2011. Det blåste verkligen hård vind så vi var tvugna att fortsätta vår resa söderut. Vi trodde vi skulle blåsa ner i havet.
Men vilken underbar stad Senj är.