Mer och mer har jag börjat undra över vad som på senare tid egentligen pågår i ”den kroatiske patriotens hus”. Han brukar ju så gott som dagligen vara ivrigt och myraktigt sysselsatt med att skapa och skapa om detta monument över det kroatiska höljt i symboler, bilder, kartor, minnestexter och ornament.
Ena sidan verkar ha utsatts för förstörelse. Snickarglädjen hänger på trekvart, en del av väggens många blomkrukor saknas och det ligger skärvor på marken. Och taket som förut fanns över en del av innergården är borta eller trasigt.
Jo, det har hänt förr att någon attackerat den originella byggnaden, men då har ”patrioten” alltid raskt lagat, målat och ställt till rätta. Den här gången är det så besynnerligt stilla och framför porten, där det tidigare alltid var så välsopat, har det börjat samlas löv. När jag ser på huset får jag ofta en känsla av att det numera bara är ett tomt skal, som en snäcka utan snigel. Och om jag ställer min uppmärksam på helspänn, anar jag en lukt av övergivenhet som sipprar ut ifrån husets väggar.
Fast ibland om kvällarna efter mörkrets inbrott, när Londi och jag slår våra lovar runt huset, ser jag ett flackande ljus inifrån huset och en gång såg jag silhuetten av en ljuskrona i taket, en ljuskrona som verkade var behängd med ett vitt tygstycke. Och sent igår kväll hände det något märkligt: Jag såg en man som såg ut som ”patrioten” – fast han verkade resligare och mera välklädd – som stod på andra sidan gatan och kastade långa blickar mot huset som om han tog farväl av det.
Så otroligt vackert och poetiskt du skriver, Bodil. Jag njuter. Och så är jag dessutom smått galen i såna där gamla hus.
Tack Marlena! Jag har också den där gamla-hus-febern i mig.