Idag hade jag kameran med mig redan på Londis och min morognrunda. Jag hade tänkt dokumentera något (eventuellt) sorgligt, som verkar ha hänt här i kvarteret, men på grund några oväntade möten, sköt jag saken åt sidan. I en vägkorsning såg vi två hundar med ägare på varsin sida och vi befann oss på en tredje (av fyra möjliga). Snart var vi alla på samma och hundarna blev av med sina koppel och störtade ut på den lilla gräsplätten strax intill.
”Igra, igra”, ropade samojedtikens husse och så var det full fart:
Det hela avslutades med en gemensam kontroll av marken under tassarna:
Sedan tog vi farväl och Londi och jag gick till vår lilla butik för att köpa bröd och lite annat. Jag klev in och hälsade godmorgon. Londi satt som vanligt som ett svart ljus utanför dörren och kastade långa blickar inåt. Jag kom i ett litet språkligt bryderi angående om två korvar är två eller ett par. Det visade sig vara ”jedan par”. En dam, som märkte min ”utländskhet”, sa: ”Ich habe nur vierzig Jahre in Hamburg gelebt. Nur!” Jag förstod det roliga ”al volo” och skrattade. Vi växlade några ord och en man i kön sa att kanske kunde jag försöka smita från betalningen, efter som jag inte kunde kroatiska. Han log glestandat och de andra skrattade och jag betalade. När jag kom ut spöregnade det från en nästan klar himmel. ”Pada kiša”, sa jag till Londi, och två rakija-gubbar, som stod i ett prång strax intill affären med sina endecilitersflaskor i nävarna, hörde det också och nickade bekräftande: ”da, da.” Så sprang vi ut i regnet, jag med kassen svängande i handen, och när vi kommit halvvägs längs gatan, upphörde regnet, som om någon hade vridit åt en kran, och himlen tittade blått på oss. Allt kändes ganska lätt.