Idag vill jag bjuda er ett kort citat ur Herta Müllers essäsamling Hunger und Seide i min översättning:
”När det i 40 år inte har funnits några fria tidningar, ändrar sig inte språk- och tankevanorna på några veckor. Om ni till en infödingsstam kommer med en TV-apparat, som det hela tiden ropar ‘kuckuck” ur, kommer infödingarna inte att lära sig att säga något annat än just ‘kuckuck’”, säger författaren Mircea Dinescu två månader efter revolutionen i en Spiegel-intervju.
Bodil, jag läste detta i förmiddags och skrattade gott. Men ju mer jag tänker på det… ja, jag undrar om det inte också äger sin giltighet i nationer som inte är diktaturer. Den mediala stormen präglar oss mer än vi kanske anar, inte så att vi bara låter likadant allihop, men nog bär vi med oss inte bara enskilda uttryck utan också hela tänkesätt och ryggmärgsreaktioner som kommit in i våra vardagsrum genom tv och dator. Jag försöker testa tanken ikväll, ty lördagskvällar är verkligen underhållningens diktatur som starkast. Vad är det den gör med oss? Blir vi lika förfäade som programmen, lär de oss att tänka och säga saker som vi inte ens reflekterat över var de har sitt ursprung?
Thomas,
jovisst finns det en massa kuckkuck också utanför diktaturerna, men där/här har vi en möjlighet att välja på ett helt annat sätt. Och det är en stor skillnad. Jag kan välja att inte se några underhållningsprogram och jag kan se andra program i stället, jag kan välja att inte läsa alltför sönderidisslade babbligheter och jag kan läsa annat i stället och det finns ett stort urval av bra texter som är åtkomliga för mig. Sedan är det klart att det finns mycket brus och buller runt omkring oss alla också i länder med ett relativt stort mått av frihet. Men man kan ju låta det passera förbi som brus och vind.
Jag skrattade inte, jag rös när jag läste.
Att det än idag kan finnas kommunister!?
Bodil, du missförstår lite vad jag tänkte. Klart att friheten är den avgörande skillnaden. Har inga som helst avvikande uppfattningar i det avseendet. Menar bara att den mediala makten över våra liv är större än vi till vardags tänker på.
Och detta med tankevanor: klart att en sådan förändring inte sker ens i den generationens liv, eftersom den matats från vaggan och fyrtio år framåt av samma propaganda, samma mediala förlängning av makten.
Ändå kan man summera och säga, att det alltid finns människor som ser något annat, som genomskådar propaganda och konsensus och som därför undergräver diktaturens existens.
Och jag säger det igen: missförstå inte det jag skrev. Jag är mer än väl införstådd med skillnaden mellan ett liv i en diktatur och ett liv i frihet.
Thomas,
jag tror inte att jag egentligen missförstod dig. Jag vet att du vet att det är skillnad på diktatur och demokrati. Jag ville bara att den här skillnaden inte skulle komma i skymundan på något sätt.
Thomas, jag missförstod inte dig, jag anklagar inte dig.
Man ska kunna skratta åt allt. Men i Väst förstår många inte sin frihet.
r
Bodil och René – ja, det är som ni båda säger. Den dagliga gärningen måste bygga på den insikten. Att värna och att bruka friheten. Och att kunna skratta. Jag ser just Lars Noréns uppsättning av Orestien. En replik for genom luften: ”Blott i lidandet kan visheten vinnas”. Det är allvarsord att ta till sig, inte minst när vi ser vad som sker runtom oss. Bodil, med dina bilder av lyktorna igår, påminde du oss!