Hunger och siden

Herta Müllers essäsamling Hunger und Seide har fått sitt namn efter den femte och längsta essän i boken. I mitt översättande befinner jag mig nu i just den essän. Jag vill nu läsa de första två sidorna ur den här översättningen. Texten behöver ännu en del puts, men är nog redan ganska läsbar.

Hunger och siden

Män och kvinnor i vardagen

Kilhackan blixtrade. Försäljaren högg isär den rödblåa frusna stenen. Framför vågen stod en kö. Människor med stela blickar. De talade knappt, det var som om kilhackans hugg gjorde tungan tung. Kilhackans egg högg varje gång av en bit från stenens kant. Ibland var biten större, ibland mindre. Hos människorna som kommit ett stycke fram i kön, stod nyfikenheten skriven i ansiktena. Och frågan: Hur länge kommer stenen att räcka? Inte för alla. Inte för dem som köar tre hus längre bort på gatan.

Stenen bestod av hönshalsar, -vingar, -fötter, -huvuden. Dem hade man lagt i vatten och fryst ihop.

Så gick de första med sina blåröda klumpar förbi de andra och hemåt. De hade köpt kött den här dagen, sade de. Där sken solen på sprucken asfalt, halvt förtorkade träd kastade skuggor som bara bestod av grenar. På trottoaren låg de som sneda hornkronor. Där gick också kvinnan med högklackade skor förbi. Hon bar grenarnas sneda horn för ett par steg. Och klumpen bar hon bredvid den blekröda sidenklänningen.

Ett hönshuvud, jag såg det tydligt bredvid kvinnans tumme, jag såg på hennes skor när hon gick. I solen började den rödblåa isen redan att droppa bredvid hennes steg. Det fanns ett långt droppspår där kvinnan hade gått.

Jag tänkte: Hunger och siden. Och det fanns vrede och hjälplöshet innanför pannan. Andra i fattigare kläder kom sedan förbi droppspåret med sina klumpar. Och lämnade ett spår till och ännu ett. Sedan var hela trottoaren full av droppspår. De torkade så snabbt, som om den varma asfalten ville förtiga det som hände här. Hur hade gatan annars sett ut: rödblåa droppar som regn. Också barn gick förbi. De bar klumparna med båda händer. Dropparna sipprade ner i deras kläder.

Fattigdomen visade sig ibland bara som fattigdom. Den inneslöt ansiktena och blicken i ögonen som frånvaro. Ögonen var som tomma gångar också där ansiktena var slut. Det kunde jag uthärda, eftersom antagligen samma tomma gångar blickade ur mina ögon och förlängde dem. Fattigdomen var inte bara hungern i magen. Den var också hunger som livskänsla. Hunger efter ord och gester. Efter tal med höga röster. Hunger efter skratt. Hunger efter det oväsen som livet för.

Outhärdlig, omöjlig att stå ut med för ögonen och för hela sinnet var fattigdomen, där den visade upp bilder, som dem med den frusna stenen av kött. I de här bilderna öppnades sprickan som allt elände strömmade igenom hos alla, som levde i det här landet, och alla åren av förnedring i allas liv blixtrade till i ett enda ögonblick. Eller i många likadana ögonblick.

På de ställen där hunger och siden möttes slog bilden över. Den blev mer än det man såg: Där visade hungern i hungern på sig själv. Till det kunde man inte förhålla sig mer. Där var måttlösheten för stor. Där kunde man inte längre se på. Och inte gå dit mer. Och man kunde inte heller gå förbi där mer. Inte väja undan. Där inneslöt tjugo meter asfalt hela staden. Hela landet. Där kunde man bara gömma sig för sig själv inne i sitt eget huvud, tills man inte längre kunde förnimma sig själv och inte längre visste vem eller var man var. Där måste man förvandla sig till livlösa ting för att inte gråta, skratta, skrika som en galning. För att inte kräkas. Där gick det inte att förbise att var och en som följde ett droppspår, inte räknades alls. Och inte alla de andra heller. Och inte man själv. Där gick det inte att förbise att bara diktatorn räknades, ”folkets mest älskade son”, och hans närmaste. Där kunde man inte förbise att denna handfull härskande, varje gång de krökte ett finger, gjorde något som inte gick att fatta med tanken. Det gick bara att fatta i dessa bilder av hunger och siden.

°°

PS Pausträdet behöver fejas en smula, så här kommer att vara stilla ett par dagar.