Dagen innan hade jag från tåget beundrat silhuetten av Santuario della Madonna di San Luca högt uppe på en kulle några stenkast från Bologna. Nu skulle vi dit upp till fots, M., A. och jag. Vi gick ut genom en av stadens berömda portar, Porta Saragozza, och fortsatte sedan uppåt uppåt längs en till synes oändlig ”porticato”, en pelargång, som skyddar mot både sol och regn, den här dagen mot sol.
.
.
Säkert har någon räknat trappstegen, säkert går det att slå upp hur många de är, men jag nöjer mig med att säga: många. Vilka gick där då? Turister, troende och joggare, massor med joggare, fast de sprang eller joggade förstås.
På ett ställe kunde man genom ett hål i grönskan som följer pelargången få en blick ut över den tegelröda staden. (Ja, jag höll kameran lite klantigt, jag vet.)
Och ifrån toppen kunde man bjuda sitt öga vyer över ett skönt böljande landskap:
Högst där uppe sträckte helgedomen sina tinnar och valv mot de förbiflygande skyarna.
Fin bild på A + compañero!
(lyssnar just nu på Ave de cristal – länk till YouTube:
http://www.youtube.com/watch?v=ydtA0_-w5aE )
Och här kommer sångtexten på spanska – ursäkta att det blev ett i tre här istället för tre i en (kommentarer) –
http://www.musica.com/letras.asp?letra=11166
Tack, Laura!
Ännu snyggare bild på pelarperspektivet – vem tog den?
Det är allt jag som tagit alla bilderna – utom den lilla vackra första.
Che bellissimo!! Fy vad jag saknar Italien nu!!
Ja, Paola, det är ett land med många härligheter.