Strax innan jag for till Italien kom den unga schweiziskan Marina Bolzlis debutroman Nachhernachher (Efteråtefteråt) med posten. Jag tog med den på resan och läste några korta kapitel ovan molnen ovan de schweiziska alptopparna. Nachhernachher handlar om den stora kärlekslyckan och förlusten av den och om det som kommer efter förlusten: Stormande lycka – katastrof – limbo. Textytan består av en mängd korta eller ultrakorta meningar liksom sydda med efterstygn eller någon mer komplicerad stygnsort som jag inte kan namnet på. Envist och smärtsamt bär texten framåt. Detalj radas vid detalj. Kapitelnamnen är klockslag från 7.05 till 18.20 under en och samma dag. Alltsammans är en monolog riktad till en (tänkt) granne i huset där den unga kvinnan bor.
När jag kom tillbaka från Italien väntade två böcker på mig. Onda stenar av sardiskan Milena Agus i Madeleine Gustafssons fina översättning (ändå vill jag nu läsa den i original) och Fremde, en samling berättelser av österrikiskan Ilse Helbig. Jag har hunnit läsa Onda stenar och jag tycker om den och alla de sardiska orden som finns kvar också i översättningen, skildringen av havet utanför Cagliari och det strålande ljuset in i gränden. Här kan ni läsa mer om vad den verkligen handlar om.. Fremde har jag inte läst ännu, bara blädderläst lite, men jag vet varför jag bad att få boken. Här är ett litet utdrag ur den första berättelsen:
Und ihr helles Leben ist durchsichtig bis zum Grund, wasserklar in seiner Alltäglichkeit und durchatmet von einer ruhigen Heiterkeit.
Wasserklar.
So stört es nicht allzu sehr, daß an manchen Tagen die Knochen schmerzen und an anderen das störrische Herz nicht mehr recht will, dergleichen dringt nicht in die Tiefe.
Und Wasser kann man nicht schneiden.
(Och hennes ljusa liv är genomskinligt ända till botten, vattenklart i sin vardaglighet och inne i det andas en lugn gladlynthet.
Vattenklart.
Då stör det inte alltför mycket att skelettet värker vissa dagar och att under andra dagar det bångstyriga hjärtat inte längre vill vara med, sådant går inte på djupet.
Och vatten kan man inte skära.)