För snart två år sedan fick jag den vackra boken Rumänska synvinklar – författarporträtt av Cato Lein och Lütfi Özkök i mina händer. Då och då har jag sedan dess tagit fram den och läst en dikt eller ett prosastycke. Igår satt jag en stund i kvällsljuset och läste Minns du stranden? av Anna Blandiana och lät minnesbilder av händelser, tankar och drömmar från vandringar utmed stränder – eller på helt andra platser, inte minst längs en liten grusväg som för ut i dalen från byn Brione ovanför Locarno – gå genom huvudet. ”Osynliga kyrkor med fiskar som skyddshelgon”…
..
Minns du stranden?
Minns du stranden
täckt av bittra skärvor
där
vi inte kunde gå barfota?
Ditt sätt
att kisa mot havet
och säga att du lyssnade på mig?
Minns du de hysteriska måsarna
som kretsade runt oss i klockklangen
från osynliga kyrkor
med fiskar som skyddshelgon,
ditt sätt
att springa ifrån mig
ned mot havet
och ropa att du behövde
avstånd
för att kunna se mig?
Snön
slocknade uppblandad med fåglar
i vattnet,
med en nästan lycklig förtvivlan
betraktade jag
dina fotspår på havet
och havet
slöt sig som ett ögonlock
över ögat där jag väntade.
..
översättning: Dan Shafran
Och nu ser jag att just ikväll läser man kärleksdikter av Ana Blandiana – och dessutom av Mircea Cartarescu, Nina Cassian, Marin Sorescu och Nichita Stanescu på Rumänska kulturinstitutet i Stockholm.
Tid: tisdag 18.30
Plats: Skeppsbron 20
Bodil,
du brukar ju gilla att lyssna på poesi på originalspråket – säg till när vi ses (jag har den hemma).
Ja, jag skulle väldigt gärna lyssna på den här dikten på rumänska. Tack!
Du får komma hit, slå upp och peka, så läser jag. Puf övervakar det hela (för det ser ut som om det ska regna – då kanske inte Londi följer med). Men det visar sig.
Är det Varberg?
”Ana Blandiana” är ett fullkomligt gloriöst namn! Jag är redan störtförälskad.
Gunnar: intressant. VAD är det du är förälskad i då, förutom namnet?
Hej Laura,
nej, det blir för bökigt att ta med Londi, eftersom hon inte släpps in på universitet.
Ja, det är Varberg – den nya bilden också.
Jag vågar mig på en gissning. Bilden är tagen ute vid Rödskär, mot Apelviken?
Nej, den är från Lilla Apelviken alldeles i hörnet intill handikapbryggan, fast stenarna påminner om dem vid Rödskär, det gör de.
Aha, ja, det var en gissning. Då är det Skrivareklippan och sedan Getterön vid horisonten. Lite Varbergiana skadar aldrig…
B: tänkte väl det.
Din dikt är på sidan 69 i boken, har kollat nu.
PS. Jag har även alla de andra som ska läsas upp på det där i Stockholm.
Tack, Laura!
Du låter stressad. Här kommer de fyra första raderna, kanske hjälper.
— îți aduci aminte plaja? —
îți aduci aminte plaja –
Acoperitå cu cioburi amare –
Pe care –
Nu puteam merge desculți?
(det ska vara utan strecken förstås men jag gjorde så för att få rätt radbrytningar)
det ska förstås vara
acoperită – inte med å
Laura – Sent omsider ska jag försöka svara på din fråga om min (säkert obesvarade, jag har ingen anledning att tro nåt annat) förälskelse i Ana Blandiana. Plötsliga förälskelser har ju nästan alltid någon vahettere ”trigger”, någon utlösare, och för mig är det ofta namn. En gång i världen blev jag förälskad i en kvinna i exakt samma ögonblick som hon berättade att hon hette Lisa. Triggern här var trefaldig: dels att namnet Lisa alltid haft positiva konnotationer för mig, dels att hon såg ut som en Lisa (det hade med ögonen att göra), och dels naturlgtvis för det svenska ordet: uttrycket ”en lisa för själen” kunde inte passat bättre för att beskriva henne. En gång hade jag en stormande affär med en kvinna som arbetade på samma sjukhusavdelning som jag (jag var väl 19, tror jag). Här var triggern att hon hette Sirkka-Liisa (där kom det igen!) så jag kallade henne alltid Lisa-på-ett-ungefär, och det var precis vad hon var, hur skoj och velig som helst. Vad gäller Ana Blandiana har det mest att göra med att ordet ”bland” står mellan två ”ana”, en namnekvation som ger upphov till en mängd associationer, både mystiska och romantiska. En Ana Bland en Massa Andra Ana, vars blodröda kontur avtecknar sig mot den anemiska mängden. Ana som i Bland är ena Ana och i Bland andra Ana, vars temperamentsskiftningar kan röra upp stormar av ursinne och lidelse på samma gång.
Man kan spåna hur länge som helst på sånt här. But you get my drift?
Hej Gunnar –
vilket sammanträffande. Tänkte just gå in här och säga till Bodil att vi ju helt glömde det där med dikten för vi hade så mycket annat att prata om.
Ska läsa vad du skrivit alldeles snart.
Bodil:
ring när det passar så läser jag upp den på telefon. Helt allvarligt, alltså – om du vill.
Ok, Gunnar, jag fattar. (Men känner inte Ana Blandiana, så jag har ingen anledning att tro något annat heller.)
Tack för uttömmande svar, eller vad man säger.
PS. Du vet att det är en pseudonym, antar jag?
PPS Laura: Petitesser.
Hej Laura,
ja, vi glömde visst Blandianas dikt. Vi hade ju mycket annat att prata om och sedan var tiden slut. Jag ringer dig.