Jag tillbringade – som så ofta annars det här året – en del av den gångna natten på ett tåg som rusade upp genom Göta Älvdalen. Ja, rusade gjorde det väl bara ibland; allt emellanåt stod det stilla eller hasade tvekande och knyckigt framåt över spårskarvarna.
Sommarnatten stod mild utanför tågfönstren, älven blänkte och himlen höll kvar sitt sista ljus. Jag försjönk ömsom i skymningslandskapet ömsom i någon av Adam Zagajewskis nattdikter:
Nattvind
På natten blåste det upp
en arg ung vind,
mousserande vin, orientalisk prins.
Den talade otydligt med ljud
från levande och döda språk.
I vinden flödade Babylons förbannelser,
slog Bysans klockor.
Under vindens mäktiga slag
böjde sig träden fogligt,
skälvde fönsterluckorna på vårt rankiga hus.
Förstrött lyssnade vi till rösterna
och förstod så lite.
Vi vände åter till sömnen, kärleken.
°°
(Anders Bodegård står bakom den svenska texten)
Vilken slump, Bodil, att vi båda har en tågfärd i vår blogg idag. Jag var uppe 03.30 i natt och fotograferade månen – mot en redan ljus himmel med små rosafärgade moln. Borde man egentligen sova så här års?
Jag önskar dig en fin dag.
Marlena, jag letade efter månen över nattåget i din blogg, men den har du visst valt att hemlighålla – eller man får tänka sig den själv.
Alles Gute.
Nej då, Bodil, nu finns den där.. men den månen har inte med nattåget att göra hos mig. Jag stod på min balkong när jag tog bilden.. ville bara släppa in lite frisk nattluft.
Så perfekt halv den är. Ja, det är ju säkert halvmåne här också, men jag har inte följt månen på ett tag. Vilket mäktigt skogsområde det är som bildar underkanten i fotot! Tiveden? Fast, nej, varför just Tiveden, så där som en mörk taggig oändlighet ser ju skogen också ut på andra sidan Göta Älv på bilderna här…