Humboldt-Universität 200 år

I söndags läste jag en intressant artikel i SvD. Den tar avstamp i Humboldt-Universitäts 200-årsjubileum. Min blick fastnade först på den stora bilden ovanför texten:


foto Jan Bauer (något beskuret)

Jag lät blicken glida över bokryggarna och jag noterade till min tillfredsställelse Fontanes namn på en av de tjockare. (Och efter att jag läst artikeln slog det mig att den – möjligen av en tillfällighet – genomsyras av en typisk Fontane-tanke.) Visst fanns det namn jag saknade, men det är ju egentligen självklart att så är fallet. Men nu till texten: Artikelrubriken är ”Universitetets idé under omprövning” och artikeln av skriven av historikern Johan Östling. Han börjar med en sammanfattning av grundtankarna i Wilhelm von Humboldts programskrift för det moderna universitetet:

Här skulle forskning och bildning vara viktigare än att mekaniskt lära ut ett på förhand givet stoff, här skulle det finnas en dynamisk förbindelse mellan kunskapsalstring och kunskapsförmedling, här skulle den akademiska friheten få en vidare och fastare innebörd.

Östling tillägger sedan en inskränkning som ändå inte blir så mycket av en inskränkning:

Nyare forskning har ifrågasatt originaliteten hos Humboldt och påpekat att långtifrån allt kom att förverkligas i det universitet som i dag bär hans namn, Humboldt-Universität zu Berlin. Ändå går det inte att bestrida att Humboldttraditionen har varit ett viktigt akademiskt ideal i många stora drabbningar om den högre utbildningen.

Och man kan väl tänka sig att idéer liknande Humboldts kan ha funnits i långt tidigare perioder av universitetens historia och att hans tankar i mycket hade att göra med en önskan om en revitalisering av institutionen.

Östling berättar att det i Tyskland kommit ut en rad böcker inför jubileet och att det i landet pågår en livlig diskussion om universitets ideal och därvid har också Bolognaprocessens innebörd för universitetens utveckling dragits in i debatten:

Bara de senaste åren har ett dussintal debattböcker publicerats och de stora tidningarna har fyllts av hundratals artiklar. En utlösande faktor är Bolognaprocessen, den gemensamma modell för högre utbildning som i dag har genomförts i 47 europeiska länder.

På många håll har den främst setts som en intern reformering av högskolan. I Tyskland har däremot den nya ordningen rört upp känslorna och frammanat ett häftigt ställningskrig. I Mainz lämnade en teologiprofessor in sin avskedsansökan i protest mot vad han såg som en brandskattning av akademin.

Här pekar Östling på den egentligen sedan mer ett århundrade pågående tyska diskussionen av universitetets idé. Tyska forskare har ”alltid” på ett eller annat sätt förhållit sig arvet efter Humboldt. I Sverige ser det helt annorlunda ut; här finns knappast någon sådan debatt i alla fall inte med den intensiteten.

För en svensk betraktare, van vid ett närmast obefintligt intresse i offentligheten för universitetets mål och mening, är allvaret och frenesin i den tyska debatten frapperande. Det är som om mycket mer än bara den högre utbildningen står på spel, som om själva det nationella fundamentet vacklar när universitetet genomgår en metamorfos.

En av de skrifter och böcker som kommit ut i ämnet på senare tid presenteras så här av Östling:

En skrift, ”Was ist eine Universität?”, speglar stämningarna i Tyskland. Boken innehåller pregnanta men också ganska förutsebara karakteristiker av tidsläget, främst för humanvetenskaperna. Kritiskt belyses en tilltagande marknadsanpassning, en accelererande separation forskning–undervisning och en häpnadsväckande betydelseförskjutning för akademiska nyckelbegrepp.

Östling tycker att skriften är alltför visionslös och att den inte söker någon väg framåt riktigt, att den är alltför låst i den förra av de två typiska positionerna nostalgiskt bakåtblickande och relativt oreflekterad framtidsoptimism. I stället vill han hålla fram Christoph Markschies’ bok ”Was von Humboldt noch zu lernen ist” (Det som ännu finns att lära av Humboldt):

Det är mestadels uppfriskande läsning, på en gång visionärt och verklighetsförankrat, skrivet av en man som är lika bekant med universitetets traditioner som med dess samtida predikament. Mer än något annat är han en besinningens röst i den polariserade tyska debatten.

Och om Markschies fortsätter han sedan så här:

Markschies är i grunden teolog, patristiker och professor i kyrkohistoria. Hans referenser sträcker sig från den antika kristendomen över Friedrich Schleiermacher till 2000-talets Bolognaprocess. De vida historiska vyerna får honom att höja sig över de tillfälliga grälen och se hur dagens akademiska attityder passar in i större mönster. Han drar skickligt nytta av universitetshistoriska insikter för att urskilja två huvudtyper i den utbildningspolitiska debatten: den ständiga utvecklingspessimisten och den obändiga framstegsoptimisten.

Östling skriver vidare om hur Markschies försöker vaska fram det bästa ur dessa båda motsatta positioner:

Markschies lyssnar på dem båda, avfärdar deras ensidighet och väljer en ”via media”, väl vetande hur otacksam ett medelvägens budskap är att saluföra i en sensationssuktande offentlighet.

Markschies vänder sig enligt Östling emot en överdriven underdånighet inför ”monumentet Humboldt” och anbefaller en läsning av urkunderna för att man på allvar ska kunna se vad Humboldt och hans samtid eftersträvade. Markschies misstror åtminstone delvis den romantiska helhetsdrömmen, men han vill ändå komma ifrån det instängt specialiserade.

Inspirerad av Humboldt argumenterar han för att all reformering av universitetet borde utgå från vetenskapens behov.

Christoph Markschies går i dialog med Humboldttraditionen och griper sig an de stora frågorna. I det dagliga värvet vid universiteten, i föreläsningssalar, seminarierum och laboratorier, är drömmarna samtidigt andra och mer modesta.

Markschies’ bok lockar mig till läsning på grund av det lågmält kloka och vidblickande, som Östling visar på i den. Och i slutet av sin artikel kommer Östling in på något som väl är besläktat med Markschies’ tankegångar och som jag på ett stillsamt sätt rycks med av:

När litteraturvetaren Heinrich Detering i fjol mottog det prestigefyllda Leibnizpriset på 2,5 miljoner euro framförde han en stilla önskan: mindre av ansökningsprosa, utvärdering och forcerad tvärvetenskap, mer av nyfikenhet, kunskapsglädje och förutsättningslös reflexion.

I all beskedlighet, fjärran nutidens akademiska ”newspeak”, vore det att återerövra mycket av det bästa som håller på att gå förlorat.

Och här – för den som inte vill få texten doserad av mig på det här viset – finns hela artikeln.

3 tankar om “Humboldt-Universität 200 år

  1. Humboldt e cool. Skrev en artikel inspirerad av honom när jag läste rättshistoria på jurislinjen – kursen ges näst sista terminen för att verkligt understryka dess ovikt. Alla blivande är vid det laget så pass sjukt speedade och magkatarrsdrabbade av tingsmeriteringens vara eller icke vara och dom femton kurserna i ekonomi ”vid sidan av” att själva Grundidén med universitetet som fenomen garanterat faller än mer i glömska. Heja Humboldt, skål!

Kommentera