Någon gång om året går Londi och jag en runda på Varbergs fästning, ofta i sällskap med mina föräldrar. Vid det här tillfället valde vi att gå upp via fästningsterassen:
Efter lite krångel i den ”genomskinliga” trappan upp från terrassen – Londi tycker att det är otäckt att gå i trappor som man kan se rakt igenom – gick vi uppför den sista lilla backen och genom valvet in på borggården. Den är som en alldeles egen i sig själv sluten stenvärld i rött och grått:
Vi gick runt och snokade lite, kikade in där det gick, funderade över några glas som stod på ett runt litet bord inne i det ena hörnet och sedan tog vi oss den enda möjliga vägen ut igen:
Direkt när jag kom ut kastade jag en hastig kamerablick bakåt över axeln in i hålet i stenkroppen
och sedan styrde vi stegen nedför igen, genom valvet med hålet i taket, där man en gång hällt rykande tjära över Fienden, och vidare ner mot kallbadhuset och hamnen:
Från hörnet där Allan Kanjes promenad tar sin början såg vallgravens vatten överraskande mäktigt och havslikt ut:
Fina bilder. Det ser ut att ha varit en dag med hyggligt väder. I dag blåser det höstvindar här och störtskurarna avlöser varandra. Om det håller upp ska jag förlägga min lunchpromenad uppe på fästningen, istället för runtom på Strandpromenaden.
Hej Lennart,
tack, ja, det var en ganska vacker dag, men inte särskilt varm. Det gällde att vara på rätt sida om vinden.
Här har det varit en dag av ”antipodika” vad gäller vädret. Jag tyckte jag såg något vitkornigt falla till marken och det har varit höstkallt och regnblåsigt.