Giacomo Leopardi (1798-1837) är en av den italienska poesins stora och för mig finns det några Leopardidikter som jag om och om igen kommer tillbaka till. En av dem är dikten om den ensamma eller solitära sparven och om poetens frändskap med den, trots alla skilllnader. Jag minns hur jag en gång för mycket länge sedan hörde en uppläsning av den här dikten. Det var i Perugia och det var en gammal man som läste, liksom ur det perspektiv som finns i diktens slut. Det jag särskilt minns är ändå hur han läste de första raderna. Jag blev ett med sparvens bågformiga flykt från tornet ner mot dalen. Kanske ritade mannen en båge i luften eller så lät hans läsning i sig ”bågformad”. Senare har jag varit i Recanati, Leopardis födelsestad och tittat på tornet – ”La torre del passero solitario” och tänkt mig tillbaka till den här flygrörelsen, som egentligen bara är en liten liten del av dikten.
Il passero solitario
D’in su la vetta della torre antica,
Passero solitario, alla campagna
Cantando vai finchè non more il giorno;
Ed erra l’armonia per questa valle.
Primavera dintorno
Brilla nell’aria, e per li campi esulta,
Sì ch’a mirarla intenerisce il core.
Odi greggi belar, muggire armenti;
Gli altri augelli contenti, a gara insieme
Per lo libero ciel fan mille giri,
Pur festeggiando il lor tempo migliore:
Tu pensoso in disparte il tutto miri;
Non compagni, non voli,
Non ti cal d’allegria, schivi gli spassi;
Canti, e così trapassi
Dell’anno e di tua vita il più bel fiore.
Oimè, quanto somiglia
Al tuo costume il mio! Sollazzo e riso,
Della novella età dolce famiglia,
E te german di giovinezza, amore,
Sospiro acerbo de’ provetti giorni,
Non curo, io non so come; anzi da loro
Quasi fuggo lontano;
Quasi romito, e strano
Al mio loco natio,
Passo del viver mio la primavera.
Questo giorno ch’omai cede la sera,
Festeggiar si costuma al nostro borgo.
Odi per lo sereno un suon di squilla,
Odi spesso un tonar di ferree canne,
Che rimbomba lontan di villa in villa.
Tutta vestita a festa
La gioventù del loco
Lascia le case, e per le vie si spande;
E mira ed è mirata, e in cor s’allegra.
Io solitario in questa
Rimota parte alla campagna uscendo,
Ogni diletto e gioco
Indugio in altro tempo: e intanto il guardo
Steso nell’aria aprica
Mi fere il Sol che tra lontani monti,
Dopo il giorno sereno,
Cadendo si dilegua, e par che dica
Che la beata gioventù vien meno.
Tu solingo augellin, venuto a sera
Del viver che daranno a te le stelle,
Certo del tuo costume
Non ti dorrai; che di natura è frutto
Ogni vostra vaghezza
A me, se di vecchiezza
La detestata soglia
Evitar non impetro,
Quando muti questi occhi all’altrui core,
E lor fia voto il mondo, e il dì futuro
Del dì presente più noioso e tetro,
Che parrà di tal voglia?
Che di quest’anni miei? Che di me stesso?
Ahi pentiromi, e spesso,
Ma sconsolato, volgerommi indietro.
Och här kan vi lyssna på dikten. Rösten påminner mycket om den jag hörde den där gången, kanske är det samma röst.
Jag hittar ingen svensk översättning och vågar mig inte på någon egen, inte nu i alla fall. Det finns emellertid en engelsk: Här.