Ni känner säkert till Goethes Erlkönig och kanske tänker ni också på den här dikten ibland, på den förtätade växelsången mellan den vardagskloke och trosvisse fadern, det dödsförskräckta och samtidigt förhäxade barnet och älvakungen med sin sugande lockande stämma. Och alltsammans ramas in av berättaren, som i inledningen ger oss den första ilande oron och till sist det tragiska slutet. Vi ser det kloka och förnuftiga övermannas av irrationella krafter som inte bara skrämmer oss utan också snärjer och frestar oss. Vi dör med barnet omslutna av älvakungens andedräkt och faderns starka arm kan alls inte hjälpa oss.
Goethes dikt har genom Franz Schuberts tonsättning tillförts ytterligare en dimension och när Dietrich Fischer-Dieskau sjunger texten till Schuberts musik och kryper in under skinnet på de här gestalterna, blir fadern, det hotade barnet och den lystet längtande älvakungen, då är allt här och nu.
Erlkönig
Wer reitet so spät durch Nacht und Wind?
Es ist der Vater mit seinem Kind;
Er hat den Knaben wohl in dem Arm,
Er faßt ihn sicher, er hält ihn warm.
”Mein Sohn, was birgst du so bang dein Gesicht?”
”Siehst, Vater, du den Erlkönig nicht?
Den Erlenkönig mit Kron’ und Schweif?” –
”Mein Sohn, es ist ein Nebelstreif.” –
”Du liebes Kind, komm, geh mit mir!
Gar schöne Spiele spiel’ ich mit dir;
Manch’ bunte Blumen sind an dem Strand,
Meine Mutter hat manch gülden Gewand.” –
”Mein Vater, mein Vater, und hörest du nicht,
Was Erlenkönig mir leise verspricht?” –
”Sei ruhig, bleibe ruhig, mein Kind;
In dürren Blättern säuselt der Wind.” –
”Willst, feiner Knabe, du mit mir gehn?
Meine Töchter sollen dich warten schön;
Meine Töchter führen den nächtlichen Reihn
Und wiegen und tanzen und singen dich ein.” –
”Mein Vater, mein Vater, und siehst du nicht dort
Erlkönigs Töchter am düstern Ort?” –
”Mein Sohn, mein Sohn, ich seh’ es genau:
Es scheinen die alten Weiden so grau. ” –
”Ich liebe dich, mich reizt deine schöne Gestalt;
Und bist du nicht willig, so brauch’ ich Gewalt.” –
”Mein Vater, mein Vater, jetzt faßt er mich an!
Erlkönig hat mir ein Leids getan!” –
Dem Vater grauset’s, er reitet geschwind,
Er hält in den Armen das ächzende Kind,
Erreicht den Hof mit Müh’ und Not;
In seinen Armen das Kind war tot.
Och ingen målning återger denna hisnande gastkramning bättre än Moritz von Schwinds välkända:
Ett sammanträffande. Schubert var Composer of the Week på BBC Radio 3 förra veckan. Jag satt i bilen i fredags och väntade på någon, när dom spelade just Fischer-Diskaus tolkning av Erlkönig. Det är mäktigt, visst är det. Men den jag väntade på dök aldrig upp.
Jag måste ha känt det i luften, alltså att Schubert var Composer of the Week därborta hos dig på ön förra veckan, fast det tog lite tid för luftströmmen att nå hit.
Javisst, jag känner till Erlkönig sedan ungdomsåren, men jag tänker aldrig på den. Inte förrän nu när Du skriver om den. Och kopplingen till Fischer-Dieskau är ju ”självklar”. Tack för påminnelsen. Detta är fantastisk dikt och musik. Faktum är att Erlkönig är en sådan där konstnärlig ”fyrbåk” som jag är hjälplöst fascinerad av. Jag undrar varför. Har väl något med tysk romantik att göra: Loreleiklippor, fuktiga dunster, mystiska väsen och sådant.
Och, beträffande just Erlkönig, så bidrar Schuberts kongeniala tonsättning i högsta grad.
Jag har läst, lyssnat och njutit.
Tack för att Du satte guldkant på min kväll.
Leve konsten!
Tack Lars,
med läsare som kan glädja sig blir det guldkant här också.
Jag kommer att tänka på Stagnelius:
”Kvällens guldmoln fästet kransa”
Varför skrev han inte så här i stället:
”I kväll ser man moln utmed horisonten. De ser gula ut.”
————————-
Jag är mer än nöjd med att Stagnelius skrev som han skrev. Det handlar om magi. Precis som i Goethes Erlkönig.
Lars,
kanske hade du inte börjat besöka pausträdet på tiden, men jag har faktiskt denna Stagnelius-dikt här bland löven: Näcken (och älvorna)
Vad jag lärde mig under Composer of the Week var att Schuberts kompisar – och han var ju i mångt och mycket kompiskompositör: det var så mycket ”konsertfester” på den tiden, med amatörer och proffs i osalig blandning – men kompisarna tyckte nu han hade gått väl långt i sitt ämnesval med Erlkönig, att opiaterna och alkoholen börjar få övertaget, det var för mörkt och för svårt. Men dom fattade ju inte.
Schubert är en av dom kompositörer man gärna skulle tagit ett glas med, har det alltid synts mig.
Gunnar,
skål för det då – så här på morgonkvisten!
Åh ja, stackars Schubert… Jag är gärna med och skålar för honom också.
När vi var i Wien för nåt år sen såg jag hans små runda glasögon i en monter på Haus der Musik och blev berörd. Har bloggat en gång om Schubert. Ni hittar det om ni tittar in hos mig och använder sökrutan.
Erlkönig har jag starka minnen av från när jag var barn. Min mamma spelade den på piano, och jag hörde den nog på skiva också. Minns att vi tyckte det var en mycket kuslig historia. Det är lite så jag ryser fortfarande när jag hör den.
”Jag mötte Lassie”: Vill gärna påpeka att jag varje vecka brukar vandra efter Schreiberbach där Schubert gick och inspirerades till ”Forellkvintetten.” Även Beethoven promenerade där och möhligvis kom han då att tänka på vad som skulle bli Pastoralsymfonin. ”Glada känslors uppvaknande vid ankomsten till landet.”
Bara så ni vet det.
Gabrielle,
tack för din kommentar. Jag ska leta efter Schubert hos dig.
Bengt,
det låter avundsvärt att få vandra längs Schreiberbach i Schuberts ”forellspår”. Beato te!